Tove Linnéa

Alldeles nyss hände det en alldeles förskräckligt äcklig sak. Jag visste att det här med dunderhostan och vattensnoret skulle leda till något hemskt i sinom tid, och nyss inträffade det. Jag kunde välja mellan att helt enkelt inte dela med mig av det, eller att faktiskt vara lite modig. Och lite äcklig. Jag valde det senare. Förlåt. Och grattis.

Jag och pappa var ute och övningskörde, men eftersom pappa har hjärtfel och min slemproduktion går på högvarv beslutade vi att ta en paus och käka marmeladmackor. Så står jag i köket och rostar bröd när min nästa plötsligt börjar droppa. När jag snabbt vänder mig om för att rusa mot hushållspapperet börjar jag hosta av den kvicka rörelsen. Pappa tittar sorgset på mig och säger empatiskt: "Men gumman, det rinner verkligen från alla hål?"

Jag dör. Alltså jag verkligen DÖR av skratt och äckel. Och pappa förstår självklart ingenting. Hans generation förstår inte det otroligt snuskigt roliga i att säga att det rinner från alla hål. Så jag skrattar vilket leder till en hostattack, och i samma veva snyter jag ut näsans innehåll i mitt nykokade te.

Så. Jävla. Äckligt. Och varför delade jag nu med mig av det här? Jo, därför att ibland har man dåliga dagar. Och då kan det vara trevligt att skratta åt någon som har det mycket sämre. Och det är ju faktiskt jag som har en tekopp full av snor, eller hur?