Tove Linnéa

Jag är less på mörkret. Jag är jätteless på att det är mörkt hela tiden. Jag saknar solen och värmen. För som det är just nu så fryser jag dygnet runt. Jag fryser och är trött. Hela. Tiden. Jag sover typ tio till tolv timmar per natt och äter skräpmat för att hålla igång värmen. Och att äta skräpmat är jättedåligt för kroppen, så nu måste jag börja äta bra mat igen. Vilket inte är lika gott och värmande. Jag är så LESS på vintern! Varför är jag så dum i huvudet att jag flyttar till Oslo istället för Bahamas? IDIOT. Kolla, det är ju vinter där också.

Det är så jävla jobbigt att vara helt pank och ha slemhosta när de sänder två reklamer i rad där de lovar att bota hostan om jag bara köper deras produkter. När det kommer till min hälsa får jag tydligen skuldkänslor om jag inte kan sponsra kroppen med alla receptfria mediciner som finns.

Alldeles nyss hände det en alldeles förskräckligt äcklig sak. Jag visste att det här med dunderhostan och vattensnoret skulle leda till något hemskt i sinom tid, och nyss inträffade det. Jag kunde välja mellan att helt enkelt inte dela med mig av det, eller att faktiskt vara lite modig. Och lite äcklig. Jag valde det senare. Förlåt. Och grattis.

Jag och pappa var ute och övningskörde, men eftersom pappa har hjärtfel och min slemproduktion går på högvarv beslutade vi att ta en paus och käka marmeladmackor. Så står jag i köket och rostar bröd när min nästa plötsligt börjar droppa. När jag snabbt vänder mig om för att rusa mot hushållspapperet börjar jag hosta av den kvicka rörelsen. Pappa tittar sorgset på mig och säger empatiskt: "Men gumman, det rinner verkligen från alla hål?"

Jag dör. Alltså jag verkligen DÖR av skratt och äckel. Och pappa förstår självklart ingenting. Hans generation förstår inte det otroligt snuskigt roliga i att säga att det rinner från alla hål. Så jag skrattar vilket leder till en hostattack, och i samma veva snyter jag ut näsans innehåll i mitt nykokade te.

Så. Jävla. Äckligt. Och varför delade jag nu med mig av det här? Jo, därför att ibland har man dåliga dagar. Och då kan det vara trevligt att skratta åt någon som har det mycket sämre. Och det är ju faktiskt jag som har en tekopp full av snor, eller hur?

Om jag fick bestämma skulle den här dagen inte vara min sista. Men det känns lite som att mina lungor har bestämt sig för att ge upp, så bara för att ni ska kunna minnas mig med lite snygg musik tänkte jag göra en bra Spotify-lista åt er. Topp tio på dödsbädden, kallar jag den. Jag rekommenderar bra hörlurar eller riktigt bra högtalare och ett litet altare runt ett fotografi på mig. Tända ljus, rökelse. Hela konkarongen. Tio låtar känns ganska behändigt. Njut.

Rekommenderad bild att skriva ut och rama in till altaret:

Har sovit två timmar och har 39 graders feber. Helvete.

Folk verkar tro att jag kanske fejkar min bloggstatistik. Är det jag som är nya Dennis M eller? Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag köper inte statistik och jag skapar inte 2000 Facebookprofiler för att det ska se ut som att många gillar min blogg. Vad mycket energi det skulle kräva. Hade jag pengar över skulle jag spendera dem på värda saker. Typ mat. Vin. Cigaretter. Sånt man behöver för att överleva.

Fan, förlåt pappa. Jag kan inte övningsköra imorgon. Jag är skitfull.

Åh. Vilken katastrof! Jag har glömt köpa toalettpapper. Fy fan. Nu måste jag använda det där sträva billiga papperet jag köper för att snyta mig i när jag är förkyld och ännu inte hunnit få snytsår. Vad otrevligt.

Vad fan har hänt med Facebookchattljudet? Jag saknar pluppet! Det blev familjärt. Jag avskaffade min MSN för Facebooks skull. Där har man ju faktiskt ALLA vänner, till skillnad från MSN. Jag kommer ihåg förra året när jag var helt sjukligt förtjust i en kille som skrev till mig på Facebook lite då och då. Så fort jag hörde det där lilla pluppljudet så stannade mitt hjärta och jag rusade till datorn för att se om det var han som skrev. Oftast var det bara serien jag spelade i VLC vars ljud hade sprakat och mitt hjärta sjönk igen. Ibland kunde jag dessutom lyckas klicka med tungan så att det lät som Facebookpluppet bara för att jävlas med folk som hade Facebook igång under fester eller fikan.

Usch vad jag hatar när saker förändras. Jag får ångest så fort en kär hemsida byter design. Hejdå, pluppljud.

Har inte sovit många timmar. Trött. Hela natten har jag bara vaknat och vridit mig. Nu måste jag dricka fyra koppar kaffe och äta en gigantisk frukost för att kompensera energibristen. Ska nämligen köra bil på körskolan och då måste man passa på att köra så mycket som möjligt. Alltså kliva upp tidigt på morgonen ibland. När jag har tagit körkort ska jag bjuda alla på... skjuts. Och mig själv på sovmornar.

Påbylsad som den curlade unge jag är, och humöret på botten. Jag hatar att köra bil. Jag kommer inte tala om för någon när jag har teoriprov och uppkörning så slipper jag tala om när jag kuggat.

Jag är redo att flytta. Nu. Jag skulle kunna ta mina saker och bara lämna den här jävla hålan. Ursäkta mig, egentligen avskyr jag när folk rackar ner på Umeå. Jag känner mig så träffad för att jag har stannat. Är jag dum i huvudet som trivs, tänkte jag då. När vännerna kom hem på lov och skrattade åt att att vi har en gata med affärer. Men idag är jag likadan. Jag är bitter. Jag vill inte stanna i den här jävla skithålan. Jag vill till underbara Oslo, där vi har en helt magisk lägenhet med utsikt över en bensinmack, grannarna och en stor park. Jag vill flytta in i lägenheten och fylla den lilla garderoben med mina kläder. Jag vill ta ett glas vin på balkongen med Anna-Karin vid min sida. Min fru, mitt allt kan man väl säga. Hon kommer bli den där vännen mina barn alltid får höra om. Den vännen som är med på alla mina tokiga äventyr och mina barn lär känna som tokiga tant Anki.

Jag ser fram emot mitt äventyr. Och jag vill inte stanna i den här stan en sekund till. Jag vill tillbaka till Oslo och mysa med Jasmine i hennes lya där vi dricker kaffe sent på kvällen. Och jag vill kunna promenera till Killektivet och att Daniel fortfarande är kvar och gör armhävningar på golvet. Men nej, när jag kommer dit är Daniel och Jasmine borta. Men! Vafan. Jag har ju folk kvar. Jakob bor ju kvar i Killektivet, så jag kan promenera dit i alla fall. Kom igen nu äventyret! BÖRJARÅ!

Jag fungerar tvärtemot alla andra. Alla andra blir sommarsnygga och går ner i vikt till bikinisäsongen. Jag droppar allt överflöd på vintern. Poff. Allt försvinner så fort det blir kallt ute. Jag äter och äter och äter för att hinna ikapp. Idag har jag ätit så mycket att pappa undrade om jag planerade att gå i ide. Jag är utmattad av allt ätande. Nu tänker jag sluta med den här hetsen och bara låta det som ska ske ske.

Suck... hejdå rumpa. Vi ses i maj.

Det här är min första ciggfria fredag på många långa år. Det känns tomt, trist och tråkigt. Jag vill bara tända en. En. En liten. En halv! Ett bloss. En liten liten en.

Och just därför vet jag att jag inte får göra det. Hejdå nikotin.

Kvällen bjuder på två klubbar. Två klubbar jag verkligen vill gå på. Hemligaklubben och TC Folk. Vi får se vad som händer. Åh, vilka problem man har i livet när man väljer klubbar att spendera sin fredag på.



Hemligaklubben sist. Megadängfylla med megadängfulla Stina och Axel.



TC Folk sist. Trevlig fredagsklubb, personlig favorit. Billig och bra.

När killarna firade kvällens framgångar med godis åkte jag hem och lagade soppa som jag käkar direkt ur kastrullen. Det kallas existensminimum och det inträffar när Coop, Nordea och några pirater unisont slår dig i magen och slår knockout på ditt konto.

Den här dagen SUGER. Idag sonar jag för mina synder.

Matdagbok:
Greenmål på Max med extra lökringar
Två stora muffins
En risifrutti XL
En stoooooor påse naturgodis

Jag tänker göda upp mig tills jag inte kan gå. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag inte reser mig ur soffan.

Jag har ofta bildbrist. Då är det inte lika kul att uppdatera. Men just nu har jag ett argt litet monster i magen som gnager, biter och gnäller. Dumjävla monsterjävel.

Jag brukar försöka hålla mig till ren svenska när jag skriver. Men nu måste jag få vara lite anglofierad. För det jag hörde nyss var ingenting annat än fucked up. FUCKED UP! Min lägenhet luktar inrökt knarkarkvart, så jag öppnar fönstret och hör ett par prata utanför byggnaden. Och det var så jävla fucked up. Vad jag hörde var mannen som frågade om kvinnan hade blivit ledsen när han slog henne. HUR JÄVLA STÖRT ÄR DET HÄR?! VILKA ÄR DESSA MÄNNISKOR?!! Jag bor för högt upp för att kunna se vilka som pratade.

Du din himla misshandlare. Om jag någonsin hör din röst igen ska jag ta telefonkatalogen och syla den rakt i skallen på dig. Huvva.

JAG HATAR HEMLIGHETER! Och nu har Axel en hemlighet. Han ska bara äta så ska han komma hit och berätta den. Jävla hemlisar. Överallt.