Tove Linnéa

Jag har hört att det finns en shoppinggata i Los Angeles som är tio mil lång. Det är som att man skulle kunna shoppa hela vägen till Ö-vik. Är det här verkligen sant?

Idag bevittnade jag ett gäng ungdomar som satt på bussen och skröt över att de köpt knark för 600 spänn. Att se hur de betedde sig mot varandra fick mig att fundera på det här med vänskap, och hur jääääävla jobbigt det är att vara sexton. Grupptryck, kärlekstrianglar, mensvärk, pojkvänsångest, ensamhetspanik och gymnasiestart.

Du är inte dina handlingar. Jag har gjort så fruktansvärt många dumma grejer. Sårat så många och betett mig så jävla fånigt. Det betyder inte att jag är en sårande dum fånig person. Ingen är perfekt utan snarare är alla jävligt störda. På sina helt egna fina sätt. Sen hittar man någon som är störd på lite samma sätt och sen håller man ihop.

Man ska inte se ner på folk som faller för grupptryck. Jag längtar bara till den dag då de känner att de inte måste GÖRA saker för att bli omtyckta. Det räcker med att VARA. Den insikten kommer efter några år, och den är förjävla skön. Skippa grupptrycket. Det fanns ju en tid då man bara var vad man presterat. Men den fasen måste man passera, gärna bli lite mosig på vägen. Det är när man har bivit skadad och sårad som man ser vilka vänner som orkar lyssna och pussa och krama och hålla om. Och vilka som ryggar undan, inte ringer och glömmer bort.

Man är lyckligt lottad. Vissa kommer och går, vissa består. Men i grunden vet man att man aldrig är ensam. Det finns alltid en dörr. Den vänskapen växer fram först om man skiter i grupptrycket och bara är sig själv. Men det är ju faktiskt en insikt som måste växa fram helt på eget bevåg. Ingenting som en moraltant på blotta tjugo år kan banka in i huvudet på sextonåringar.

Nu låter jag som Blondinbella. En tjugoåring som skriver självhjälpsguider. Jag är så långt ifrån perfekt att jag tänker sluta skriva nu. Men jag tänkte bara dela med mig en liten tanke. En liten stor tanke, okej.

Jag har alltid vetat att jag ska ta körkort. Aldrig när, men att jag ska. Mina föräldrar och jag gick den nödvändiga kursen, köpte de viktiga böckerna och införskaffade den fula skylten. Sedan jag var sexton år gammal har jag varit ute och tragglat på våra vägar. Jag har kört åtskilliga hundra mil vid det här laget. Fram och tillbaka till Sundsvall säkert tjugo gånger. Och ändå har jag inget körkort.

Berget med teoriböcker som en gång kändes så avlägset har jag nu lyckas bestiga. Jag står på toppen. Vilken skylt som betyder vad, hur långa avstånd man ska hålla på motorväg och när man åker fast för rattfylleri. Jag kan allt. Varenda jävla liten paragraf. Och ändå har jag inget körkort.

Nu har jag lessnat på att inte ha körkort och bokat tid för teoriprov med tillhörande uppkörning. Om jag inte lyckas med det här kommer jag kasta mig i älven. Jag ger blanka fan i om den är frusen, jag ska i. Jag förtjänar den där jävla lilla lappen. Jag kör bra! Jag kör säkert. Jag lovar att inte döda någon.

Folk säger att det är värt allt slit för den där stunden när du står där och vet att du har klarat det. Detta återstår ju att se. Men jag är rätt säker på att den stunden aldrig kan motsvara mina förväntningar, då jag haft fyra svåra år att bygga upp dem. Om stunden inte är tillräckligt bra kommer jag nog kasta mig i älven ändå. Bara för att markera hur mycket jag hatar när folk bygger upp en olidlig hype.

Trafikverket, här kommer jag. Och jag är ung, förbannad och jävligt duglig att köra en personbil. GREAEGAHHHAGHAHH!!!!!

När jag nu ränner runt på stan och letar julklappar till släkten Andersson Öberg gör jag inte det i några rejäla vinterkängor. Inte heller i högklackat, sandaler eller ballerinaskor men det är väl mer överlevnadsinstinkt. Att vissa anonyma modelejon hellre spatserar omkring i nätta Guccisandaletter och fashionabelt tunna jackor är enligt mig bara ytterligare ett bevis på evolutionsteorin. Vissa människor är inte klyftiga nog att överleva.

Mina vinterskor är ett par gamla hederliga Converse All-Star med mysigt ulligt foder som man bara knyter på och går. När jag idag traskade hem från Ica Gourmet med fredagsmiddagen i handen insåg jag något intressant. Folk kanske tror att mina skor är någon form av fånigt fashion statement. Att jag kan klä mig med en slarvig men ändå välkomponerad second hand-look på överdelen av kroppen för att sedan tuffa till det lite med ett par Converse. Plötsligt gick jag och kände mig förolämpad över någonting ingen ens hade sagt.

I mitt huvud lät mitt försvarstal rätt bra, så jag drar det nog i alla fall. Att när jag slösade som mest pengar i mitt liv arbetade jag extra som tv-spelskrönikör i Västerbottenskuriren och drog därför in några tusen mer än mina arbetslösa klasskamrater. Jag hade rött spretigt hår och piercing i läppen. Alla pengar jag drog in spenderades på kläder, skor, hårfärg, skivor, cigaretter och alkohol. Kläder jag inte vill använda, hårfärg som runnit ur, skivor jag inte lyssnar på längre och cigaretter som brunnit upp.

Mina ben var smala som piprensare och alltid inslagna i stuprörsjeans som satt med slickat än dessa gossars hår. Jag spenderade min fritid med att skrika i ett rockband samt hänga på konserter och festivaler. Mina pojkvänner hade lika mycket smink som jag, för fan. Mitt omdöme var inte så jävla lysande. Och jag sprätte alla pengar jag hade! Bland annat på ett par skor, som då inte var annat än ett fashion statement. Jag sket i om de var varma eller inte, jag kunde inte ha andra skor än just Converse eller Vans. Det passade inte min stil. Det var en total omöjlighet, precis som att vara trevlig mot mina föräldrar och att hänga tvätt.

Nu spenderar jag mina pengar på hyra och tvättmedel. Ska jag unna mig nya kläder blir det automatiskt gamla kläder som jag river fram i någon låda på Myrorna för trettio spänn. Jag har inte råd att fylla mitt kylskåp med annat än saker som kan hålla mig på fötter och jag dricker vatten istället för att äta mellanmål. Jag har lärt mig att prioritera. Och om jag har ett fullt fungerande par vinterskor ska väl jag inte behöva köpa nya bara för att Converse inte längre passar mina kläder? ELLER HUR?

Och sen när jag har dragit det här försvarstalet inser jag ju återigen att det inte är någon som säger emot mig. Så vad håller jag på med egentligen? Och mina Converse passar ju precis så bra som alltid. Men ibland behöver man väl bara... säga något.

En av många fantastiskt underbara saker med att flytta till Norge med min fantastiskt underbara Anna-Karin är att hon är så galet romantisk. Precis som jag. Så fort jag hör att någon gillar någon så ser jag till att det händer. Jag skämtar inte när jag säger att min framgångsstatistik är otroligt hög. Folk behöver inte ens veta om det själva, men jag smider planer mer än folk i min närhet tror. Den enda personen vars kärleksliv jag aldrig lyckas med är mitt eget, men det är ju en annan femma.

Hur som helst. När jag berättar för Anna-Karin om den här killen jag gillar så kan hon bli helt tokig av lycka. Hennes ögon bara gnistrar till, hon fräser upphetsade saker och smider helt egna planer för hur hon ska få det att hända. Och jag älskar det. Jag är så glad att jag har den här tokfian i mitt liv. Min partner in crime. Tillsammans ska vi styra upp Oslo.

Vet ni vad DADT är för något? En förkortning för Don't ask, don't tell-principen amerikanerna använder i deras militär. I den amerikanska militären har de innan DADT sållat bort de homosexuella ur armén, men i och med principen så har befälen aldrig fått fråga om personalens läggning och personalen själv har aldrig fått vara öppet homosexuella. Då har de avskedats från sina poster. För att de är homosexuella. Hur befängt är det inte att världens mäktigaste land fortfarande så öppet via en lagstiftning diskriminerar de sina? För dessa män och kvinnor har minsann kämpat lika hårt för sitt land. Kan ni förstå att bli avskedad från sitt jobb sedan tjugo år tillbaka för att du exprimenterat med din sexualitet.



Varför kan inte alla bara vara sams istället? Vad tjänar det till att tycka illa om folk som tänker annorlunda än dig? Jävla värld.

Mitt bidrag till den unga bortskämda debatten om SVTs succé Ung och Bortskämd. Först och främst säger de fel i introt. Det heter inte "...eller kommer de fortsätta vara ung och bortskämd?" utan det heter "...eller kommer de fortsätta vara unga och bortskämda?". Ursäkta besserwisserfaktorn men ibland har jag svårt att knipa käft.

Hur som helst. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag flyttade hemifrån. Jag gick fortfarande på gymnasiet och skaffade en liten etta på Östermalm där jag fortfarande huserar. Jag fyllde den med möbler jag köpte själv på IKEA för pengarna jag ärvt av min mormor och jag tog de jobb jag fick för att betala mina räkningar. Att jobba som diskare i ett halvår var kanske inte det mest glamourösa en vegetarian från Ersboda kan spendera sina dagar med att göra, men i den lilla byn där min pappa växte upp skulle man ha jobb. Man skulle klara sig själv. En sån mentalitet smittar av sig och jag har alltid velat vara självförsörjande.

Jag ser inte ner på folk som vill bo hemma och spara pengar. Jag anser att man har rätt att spendera sina dagar med att leva precis som man vill så länge man inte sårar människor i onödan. Låt curlingungarna stanna hemma i sina bon tills de själva känner behovet att flytta! Låt de stackars barnen ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Inte kan vi komma och lägga oss i. Någon dag kommer deras föräldrar att kola vippen och då sitter de där, helt ovetande om hur mycket tid det tar att ta hand om ett hushåll men det vet de ju själva om. De behöver inte att svenska folket pekar finger och tycker att de själva är så jävla mycket bättre.

Jag tycker att deras föräldrar är överbeskyddande och att de unga bortskämda borde ta tag i sin tillvaro, men det är ju inte upp till mig att avgöra hur de ska leva. Jag sköter mitt och tar hand om de mina, så får väl curlingbarnen leva bäst de vill. Oss störde det ju inte innan det visades på TV.

I somras var mitt kärleksliv en enda jävla röra. Det är det väl alltid, men den här gången avlöste skitstövlarna varandra som kackerlackor. Stampade man på en fick man tusen åter. Inte så jävla fantastiskt. Under ett svagt ögonblick på Rex övervåning sa jag det jobbigaste jag någonsin har sagt. Jag har aldrig haft så mycket bakisångest som just morgonen efter det. Jag bad en tjej att fixa ihop mig med någon killkompis till henne. Idiotjävla brudjävel var jag som sa en så sjukt jävla patetisk sak på dängfyllan. Men sagt är sagt.

Vet ni vad den här killen sa till mig när vi väl träffades? Jaha, är du sångerska. Sjunger du högt eller svagt? Hest eller klart? frågade han. Ja, en kombination av de fyra! svarade jag glatt. Han skrattade bara rått och avfärdade det jag just sagt med ett "Det går ju inte"-fniss. Som att jag ljög honom rakt upp i ansiktet. Då skrattade jag bara rått tillbaka, vände på klacken och svarade att han minsann aldrig träffat en riktig sångerska förut om han aldrig träffat någon som inte låter likadant hela tiden. Mig skrattar man minsann inte åt.

Jag har läst en hel del om reklam och marknadsföring. Inte i skolan utan på helt eget bevåg, bara för att det är så himla intressant hur man via flingpaketets design förstår om det är typ ekologiska flingor och hur dyra de är. Jag tycker att det är så jäääävla spännande att märka alla små manipulativa grejer som företagen gör. Men ett företag som har misslyckats nå jivulskt med utformningen på sina produkter är tyvärr det underbara Kung Markatta. De har ljuvliga ekologiska tillsatsfria produkter som kostar lite mer men smakar lite bättre. Inga miljörelaterade skuldkänslor överhuvudtaget. Men deras förpackningar ser ut som att det vore en konkurrent till Eldorado, århundrades lågpriskedja. Kolla på det här! Ser det dyrt ut? Nej. Det ser skitbilligt ut. Taskigt, Kung Markatta. Taskigt! Ni blir omsprungna av skitföretag tack vare er design.

Ibland gäller det verkligen bara att bita ihop. Ibland har man problem som man bara inte kan eller kanske orkar göra något åt. Jag delar upp det i tre steg mot en hälsosam relation med sina problem.

1. Inse faktum
2. Acceptera skiten
3. Gå vidare

Just nu i min värld har jag:
1. Insett att jag är bakfull
2. Lagt mig ner
3. Väntar ut illamåendevågen

Utanför mitt fönster är det någon jävla snöstorm. I min lägenhet måste man sitta bredvid elementet för att kunna hålla värmen, så här sitter jag och väntar på bättre tider. Alltså när förfesten drar igång. Ses då.

Visst är det lite härligt att se hur ditt ex skaffat en ful visningsbild på Facebook? Ha. Du har blivit fulare och jag har blivit snyggare. Grattis.

När man var liten drömde alla andra små flickor om att vara prinsessor. Personligen drömde jag om helt knäppa saker, men majoriteten av landets kvinnliga population under tolv har någon gång drömt om att vara en prinsessa i en vacker klänning med ett trollspö och en vass konstig hatt.

Alldeles nyss så fick jag en minnessmäll. Jag kallar det så när man gör något helt annat och plötsligt blir slagen i ansiktet av ett minne du plötsligt bara kommer ihåg. I min minnessmäll tänker jag göra killen anonym så att han inte skäms sen. Alla som känner mig kommer ju dock fatta vem det är. Förlåt, vännen.

Jag var sexton år gammal och hade aldrig haft pojkvän. Jag kände mig fulast i världen och helt ärligt var jag rätt ful. Världens konstigaste klädstil, knäppt hår och ingen känsla för hur man sminkar sig överhuvudtaget. Smal som en liten sticka men jag såg mig själv som världens kanske smygfetaste människa. Självförtroendet på botten, så att säga. Så satt jag hemma hos en killkompis som tydligen var kär i mig, men det hade jag inte förstått. Jag satt på hans dator och letade efter någonting på datorn och plötsligt hittar jag en mapp som heter "Tove". Han var inte där, så försiktigt klickar jag upp mappen och hittar en mapp full av bilder han rippat från Apberget där han tyckte att jag var speciellt söt. Det jag borde tyckt var obehagligt gjorde mig helt varm och glad i hela kroppen. Att vara sexton är verkligen världssämst. Man tycker ju aldrig att man duger. Men just då satt jag där och dög.

Förresten så hette jag Kärleken på Apberget. Och för er utbölingar som inte förstår vad Apberget är så var det vad umeborna hade innan Facebook. Ett lokalt internetcommunity där man inte behövde göra mycket för att bli internetkändis. Alla kallade varandra för deras smeknamn på Apberget. I flera år blev jag kallad emo-Kärleken. Jag måste väl hur som helst ha hittat bilder som såg ut ungefär så här:

Det är rätt enkelt. Jag ger dig ett smeknamn. Luring, älskling, gumman, sötis, käraste, lurk. Jag kanske vänder och vrider på ditt namn. Senast blev Anna-Karin Angermund till Anger-Karin Annamund. Alexander Juneblad blir Alejun Anderblad. Maja får heta Majs, Axel får heta Axelion. Mamma blir Mamsen. Jag tar mig tid och ork att vrida och vända på dig. Det är ett tecken på att man betyder något, kom jag just på. Folk jag inte tycker om kallar jag mest bara för könsord.

Vem är det egentligen? Är det jag eller hon? Hon den där andra. Som bara finns men inte tar över.