Tove Linnéa

När jag nu ränner runt på stan och letar julklappar till släkten Andersson Öberg gör jag inte det i några rejäla vinterkängor. Inte heller i högklackat, sandaler eller ballerinaskor men det är väl mer överlevnadsinstinkt. Att vissa anonyma modelejon hellre spatserar omkring i nätta Guccisandaletter och fashionabelt tunna jackor är enligt mig bara ytterligare ett bevis på evolutionsteorin. Vissa människor är inte klyftiga nog att överleva.

Mina vinterskor är ett par gamla hederliga Converse All-Star med mysigt ulligt foder som man bara knyter på och går. När jag idag traskade hem från Ica Gourmet med fredagsmiddagen i handen insåg jag något intressant. Folk kanske tror att mina skor är någon form av fånigt fashion statement. Att jag kan klä mig med en slarvig men ändå välkomponerad second hand-look på överdelen av kroppen för att sedan tuffa till det lite med ett par Converse. Plötsligt gick jag och kände mig förolämpad över någonting ingen ens hade sagt.

I mitt huvud lät mitt försvarstal rätt bra, så jag drar det nog i alla fall. Att när jag slösade som mest pengar i mitt liv arbetade jag extra som tv-spelskrönikör i Västerbottenskuriren och drog därför in några tusen mer än mina arbetslösa klasskamrater. Jag hade rött spretigt hår och piercing i läppen. Alla pengar jag drog in spenderades på kläder, skor, hårfärg, skivor, cigaretter och alkohol. Kläder jag inte vill använda, hårfärg som runnit ur, skivor jag inte lyssnar på längre och cigaretter som brunnit upp.

Mina ben var smala som piprensare och alltid inslagna i stuprörsjeans som satt med slickat än dessa gossars hår. Jag spenderade min fritid med att skrika i ett rockband samt hänga på konserter och festivaler. Mina pojkvänner hade lika mycket smink som jag, för fan. Mitt omdöme var inte så jävla lysande. Och jag sprätte alla pengar jag hade! Bland annat på ett par skor, som då inte var annat än ett fashion statement. Jag sket i om de var varma eller inte, jag kunde inte ha andra skor än just Converse eller Vans. Det passade inte min stil. Det var en total omöjlighet, precis som att vara trevlig mot mina föräldrar och att hänga tvätt.

Nu spenderar jag mina pengar på hyra och tvättmedel. Ska jag unna mig nya kläder blir det automatiskt gamla kläder som jag river fram i någon låda på Myrorna för trettio spänn. Jag har inte råd att fylla mitt kylskåp med annat än saker som kan hålla mig på fötter och jag dricker vatten istället för att äta mellanmål. Jag har lärt mig att prioritera. Och om jag har ett fullt fungerande par vinterskor ska väl jag inte behöva köpa nya bara för att Converse inte längre passar mina kläder? ELLER HUR?

Och sen när jag har dragit det här försvarstalet inser jag ju återigen att det inte är någon som säger emot mig. Så vad håller jag på med egentligen? Och mina Converse passar ju precis så bra som alltid. Men ibland behöver man väl bara... säga något.