Tove Linnéa

Jag har alltid vetat att jag ska ta körkort. Aldrig när, men att jag ska. Mina föräldrar och jag gick den nödvändiga kursen, köpte de viktiga böckerna och införskaffade den fula skylten. Sedan jag var sexton år gammal har jag varit ute och tragglat på våra vägar. Jag har kört åtskilliga hundra mil vid det här laget. Fram och tillbaka till Sundsvall säkert tjugo gånger. Och ändå har jag inget körkort.

Berget med teoriböcker som en gång kändes så avlägset har jag nu lyckas bestiga. Jag står på toppen. Vilken skylt som betyder vad, hur långa avstånd man ska hålla på motorväg och när man åker fast för rattfylleri. Jag kan allt. Varenda jävla liten paragraf. Och ändå har jag inget körkort.

Nu har jag lessnat på att inte ha körkort och bokat tid för teoriprov med tillhörande uppkörning. Om jag inte lyckas med det här kommer jag kasta mig i älven. Jag ger blanka fan i om den är frusen, jag ska i. Jag förtjänar den där jävla lilla lappen. Jag kör bra! Jag kör säkert. Jag lovar att inte döda någon.

Folk säger att det är värt allt slit för den där stunden när du står där och vet att du har klarat det. Detta återstår ju att se. Men jag är rätt säker på att den stunden aldrig kan motsvara mina förväntningar, då jag haft fyra svåra år att bygga upp dem. Om stunden inte är tillräckligt bra kommer jag nog kasta mig i älven ändå. Bara för att markera hur mycket jag hatar när folk bygger upp en olidlig hype.

Trafikverket, här kommer jag. Och jag är ung, förbannad och jävligt duglig att köra en personbil. GREAEGAHHHAGHAHH!!!!!