Vänskap, grupptryck och knark för 600 spänn
Idag bevittnade jag ett gäng ungdomar som satt på bussen och skröt över att de köpt knark för 600 spänn. Att se hur de betedde sig mot varandra fick mig att fundera på det här med vänskap, och hur jääääävla jobbigt det är att vara sexton. Grupptryck, kärlekstrianglar, mensvärk, pojkvänsångest, ensamhetspanik och gymnasiestart.
Du är inte dina handlingar. Jag har gjort så fruktansvärt många dumma grejer. Sårat så många och betett mig så jävla fånigt. Det betyder inte att jag är en sårande dum fånig person. Ingen är perfekt utan snarare är alla jävligt störda. På sina helt egna fina sätt. Sen hittar man någon som är störd på lite samma sätt och sen håller man ihop.
Man ska inte se ner på folk som faller för grupptryck. Jag längtar bara till den dag då de känner att de inte måste GÖRA saker för att bli omtyckta. Det räcker med att VARA. Den insikten kommer efter några år, och den är förjävla skön. Skippa grupptrycket. Det fanns ju en tid då man bara var vad man presterat. Men den fasen måste man passera, gärna bli lite mosig på vägen. Det är när man har bivit skadad och sårad som man ser vilka vänner som orkar lyssna och pussa och krama och hålla om. Och vilka som ryggar undan, inte ringer och glömmer bort.
Man är lyckligt lottad. Vissa kommer och går, vissa består. Men i grunden vet man att man aldrig är ensam. Det finns alltid en dörr. Den vänskapen växer fram först om man skiter i grupptrycket och bara är sig själv. Men det är ju faktiskt en insikt som måste växa fram helt på eget bevåg. Ingenting som en moraltant på blotta tjugo år kan banka in i huvudet på sextonåringar.
Nu låter jag som Blondinbella. En tjugoåring som skriver självhjälpsguider. Jag är så långt ifrån perfekt att jag tänker sluta skriva nu. Men jag tänkte bara dela med mig en liten tanke. En liten stor tanke, okej.
Du är inte dina handlingar. Jag har gjort så fruktansvärt många dumma grejer. Sårat så många och betett mig så jävla fånigt. Det betyder inte att jag är en sårande dum fånig person. Ingen är perfekt utan snarare är alla jävligt störda. På sina helt egna fina sätt. Sen hittar man någon som är störd på lite samma sätt och sen håller man ihop.
Man ska inte se ner på folk som faller för grupptryck. Jag längtar bara till den dag då de känner att de inte måste GÖRA saker för att bli omtyckta. Det räcker med att VARA. Den insikten kommer efter några år, och den är förjävla skön. Skippa grupptrycket. Det fanns ju en tid då man bara var vad man presterat. Men den fasen måste man passera, gärna bli lite mosig på vägen. Det är när man har bivit skadad och sårad som man ser vilka vänner som orkar lyssna och pussa och krama och hålla om. Och vilka som ryggar undan, inte ringer och glömmer bort.
Man är lyckligt lottad. Vissa kommer och går, vissa består. Men i grunden vet man att man aldrig är ensam. Det finns alltid en dörr. Den vänskapen växer fram först om man skiter i grupptrycket och bara är sig själv. Men det är ju faktiskt en insikt som måste växa fram helt på eget bevåg. Ingenting som en moraltant på blotta tjugo år kan banka in i huvudet på sextonåringar.
Nu låter jag som Blondinbella. En tjugoåring som skriver självhjälpsguider. Jag är så långt ifrån perfekt att jag tänker sluta skriva nu. Men jag tänkte bara dela med mig en liten tanke. En liten stor tanke, okej.
Kommentarer
Trackback
