Tove Linnéa

Jag är redo att flytta. Nu. Jag skulle kunna ta mina saker och bara lämna den här jävla hålan. Ursäkta mig, egentligen avskyr jag när folk rackar ner på Umeå. Jag känner mig så träffad för att jag har stannat. Är jag dum i huvudet som trivs, tänkte jag då. När vännerna kom hem på lov och skrattade åt att att vi har en gata med affärer. Men idag är jag likadan. Jag är bitter. Jag vill inte stanna i den här jävla skithålan. Jag vill till underbara Oslo, där vi har en helt magisk lägenhet med utsikt över en bensinmack, grannarna och en stor park. Jag vill flytta in i lägenheten och fylla den lilla garderoben med mina kläder. Jag vill ta ett glas vin på balkongen med Anna-Karin vid min sida. Min fru, mitt allt kan man väl säga. Hon kommer bli den där vännen mina barn alltid får höra om. Den vännen som är med på alla mina tokiga äventyr och mina barn lär känna som tokiga tant Anki.

Jag ser fram emot mitt äventyr. Och jag vill inte stanna i den här stan en sekund till. Jag vill tillbaka till Oslo och mysa med Jasmine i hennes lya där vi dricker kaffe sent på kvällen. Och jag vill kunna promenera till Killektivet och att Daniel fortfarande är kvar och gör armhävningar på golvet. Men nej, när jag kommer dit är Daniel och Jasmine borta. Men! Vafan. Jag har ju folk kvar. Jakob bor ju kvar i Killektivet, så jag kan promenera dit i alla fall. Kom igen nu äventyret! BÖRJARÅ!