Tove Linnéa

Nej, min underläpp är inte så stor. Det är min tunga.

Idag har jag rusat omkring i skogen och försökt skaffa mig lite träningsendorfiner. Efter att ha satt totalt rökstopp, försökt se hela paniksituationen lite rationellt och blivit arbetslös behöver jag börja träna. Jag behöver alla endorfiner min kropp kan ge mig. Den naturliga vägen. Inga cigaretter på en månad och ingen öl på vardagar. Livet ska styras upp lite. Temporärt i alla fall.

Det är dock inte så förbannat lätt när elljusspåret är glashalt. Jag åkte på skorna i nedförsbackarna och kröp när det var uppförs. Det var som att springa på stället. Man tog sig inte framåt. Vid ett tillfälle stannade jag till och med och kramade ett träd medan jag grät frustrationstårar. I två timmar höll jag på så här. Jag mötte inte en enda människa under hela milen. Alla andra hade vett att hålla sig inomhus idag. Jag kämpade på. Imorgon ska jag ta revansch och göra om pärsen. Men nu när jag tänker efter... Att jag inte mötte någon. Folk kan ju faktiskt ha tagit en omväg när de efter skymning joggar ikapp någon som skriker könsord samtidigt som de gråtande panikkramar träd.