Tove Linnéa

Det är smulor i min säng. Jag har inte orkar borsta av fötterna en enda gång idag, för när jag böjer min framåt exploderar mitt huvud. Så smulorna samlas på hög. Idag hittade jag en jävla massa smulor i mitt hår. Undrar hur länge de har legat där.

Vet ni vad DADT är för något? En förkortning för Don't ask, don't tell-principen amerikanerna använder i deras militär. I den amerikanska militären har de innan DADT sållat bort de homosexuella ur armén, men i och med principen så har befälen aldrig fått fråga om personalens läggning och personalen själv har aldrig fått vara öppet homosexuella. Då har de avskedats från sina poster. För att de är homosexuella. Hur befängt är det inte att världens mäktigaste land fortfarande så öppet via en lagstiftning diskriminerar de sina? För dessa män och kvinnor har minsann kämpat lika hårt för sitt land. Kan ni förstå att bli avskedad från sitt jobb sedan tjugo år tillbaka för att du exprimenterat med din sexualitet.



Varför kan inte alla bara vara sams istället? Vad tjänar det till att tycka illa om folk som tänker annorlunda än dig? Jävla värld.

Jag blir alltid så himla gråtmild när jag har feber. När min vän la upp det här klippet på Facebook rann nostalgitårarna helt ohämmat en stund.

Situationer när jag gråter:
- Vid hög feber
- Sparka in lilltån i någonting jävligt hårt
- När det är riktigt riktigt kallt ute
- När jag känner mig orättvist behandlad
- När jag tvättat örngottet med för mycket tvättmedel så att det svider i ögonen när jag lägger mig ner

Har sovit två timmar och har 39 graders feber. Helvete.

Jag har huvudvärk, hostar torrhosta och stör mig på höga ljud. Det värker i hela kroppen, liksom under huden. Jag håller på att få influensa. Kanske lika bra. Bli matad som en sårad fågelunge av en ängslig mamma och ompysslad av en kärleksfull fader. Kom och hämta mig! Hjääääälp!

Mitt bidrag till den unga bortskämda debatten om SVTs succé Ung och Bortskämd. Först och främst säger de fel i introt. Det heter inte "...eller kommer de fortsätta vara ung och bortskämd?" utan det heter "...eller kommer de fortsätta vara unga och bortskämda?". Ursäkta besserwisserfaktorn men ibland har jag svårt att knipa käft.

Hur som helst. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag flyttade hemifrån. Jag gick fortfarande på gymnasiet och skaffade en liten etta på Östermalm där jag fortfarande huserar. Jag fyllde den med möbler jag köpte själv på IKEA för pengarna jag ärvt av min mormor och jag tog de jobb jag fick för att betala mina räkningar. Att jobba som diskare i ett halvår var kanske inte det mest glamourösa en vegetarian från Ersboda kan spendera sina dagar med att göra, men i den lilla byn där min pappa växte upp skulle man ha jobb. Man skulle klara sig själv. En sån mentalitet smittar av sig och jag har alltid velat vara självförsörjande.

Jag ser inte ner på folk som vill bo hemma och spara pengar. Jag anser att man har rätt att spendera sina dagar med att leva precis som man vill så länge man inte sårar människor i onödan. Låt curlingungarna stanna hemma i sina bon tills de själva känner behovet att flytta! Låt de stackars barnen ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Inte kan vi komma och lägga oss i. Någon dag kommer deras föräldrar att kola vippen och då sitter de där, helt ovetande om hur mycket tid det tar att ta hand om ett hushåll men det vet de ju själva om. De behöver inte att svenska folket pekar finger och tycker att de själva är så jävla mycket bättre.

Jag tycker att deras föräldrar är överbeskyddande och att de unga bortskämda borde ta tag i sin tillvaro, men det är ju inte upp till mig att avgöra hur de ska leva. Jag sköter mitt och tar hand om de mina, så får väl curlingbarnen leva bäst de vill. Oss störde det ju inte innan det visades på TV.

Idag har jag fikat med Maja och Amanda. Det var helt fantastiskt öppet och snuskigt, precis som vi alltid är. Sitter ni bredvid oss på kafé får ni minsann höra alla detaljer ur våra fullspäckade liv. Det vackra, det fula, det trevliga och det hemska. Vänfamiljen är så viktig och jag har en väldigt fin en.

Hela min vänfamilj fungerar likadant. Vi faller för dem som bara tar tar tar. Aldrig ger ger ger. Ingen är väl perfekt, men det vore ju kul om killarna vi gillar sträckte ut handen istället för att sträcka upp fingret. Metaforiskt alltså. Eftersom vi också är sämst på att visa när vi gillar folk så sitter vi där och undrar och vi får skylla oss själva. Vi tar ju också bara. Skitdåliga på att ge. Så fort jag ens försöker får man så jävla taskig respons att man får för sig att det inte är värt att ha känslor överhuvudtaget. Skit samma. Snart drar jag till Oslo och det enda bagaget jag tänker ta med mig är mina kläder och tvspelssamling.

Jag vaknade nyss. Min dygnsrytm börjar lika den hos en sommarlovsglad femtonåring. Fantastiskt! Förutom att när man vaknar på sommaren vid den här tiden har de värsta soltimmarna redan varit och du är redo att gå ut för att leka utan solskyddsfaktor. När man vaknar den här tiden på vintern har den värsta kylan slagit till och solen går ner. Inte lika kul. Helt okej att tända ljus och tänka bort iskylan just nu.

Som en vis kvinna beskrev det så var vi mer tvättsvampar än människor igår. Vi bara drack och drack och drack och drack och drack. Utgång är lika med framgång. Hur som helst så vaknade jag två gånger under natten och fick hälla i mig en liter H2O per tillfälle. Slutresultatet var en sjuhelvetes kväll som ingen av oss verkligen kommer ihåg och en otrevlig morgon. Jag välte ur sängen och kröp till toaletten. Sjunde gången det händer här på Pilgatan. Festar jag hårdare eller tål jag mindre? Vad är skillnaden mot när jag bodde på Ersboda?

Ja, hur som helst. Vilken fest. Snötäckta strumpbyxor, snoriga kinder, ihopfrusna ögonfransar, söndersparkade fötter, skräpmatsfiesta och telefonterapi. Misslyckade telefonsamtal, dåliga konversationsöppnare och tvåkilostungan. Vem behöver växa upp när man kan ha roligt istället?

För att hitta alla bilder från igår får ni gå till Anna-Karins blogg. För att hitta den får ni antingen använda fantasin eller klicka på bilden på henne. En annan bild leder också till en blogg jag gillar. Gissa vilken?

I somras var mitt kärleksliv en enda jävla röra. Det är det väl alltid, men den här gången avlöste skitstövlarna varandra som kackerlackor. Stampade man på en fick man tusen åter. Inte så jävla fantastiskt. Under ett svagt ögonblick på Rex övervåning sa jag det jobbigaste jag någonsin har sagt. Jag har aldrig haft så mycket bakisångest som just morgonen efter det. Jag bad en tjej att fixa ihop mig med någon killkompis till henne. Idiotjävla brudjävel var jag som sa en så sjukt jävla patetisk sak på dängfyllan. Men sagt är sagt.

Vet ni vad den här killen sa till mig när vi väl träffades? Jaha, är du sångerska. Sjunger du högt eller svagt? Hest eller klart? frågade han. Ja, en kombination av de fyra! svarade jag glatt. Han skrattade bara rått och avfärdade det jag just sagt med ett "Det går ju inte"-fniss. Som att jag ljög honom rakt upp i ansiktet. Då skrattade jag bara rått tillbaka, vände på klacken och svarade att han minsann aldrig träffat en riktig sångerska förut om han aldrig träffat någon som inte låter likadant hela tiden. Mig skrattar man minsann inte åt.

Jag är säkert så jävla efter, men den här låten är sinnessjukt bra.

Folk verkar tro att jag kanske fejkar min bloggstatistik. Är det jag som är nya Dennis M eller? Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag köper inte statistik och jag skapar inte 2000 Facebookprofiler för att det ska se ut som att många gillar min blogg. Vad mycket energi det skulle kräva. Hade jag pengar över skulle jag spendera dem på värda saker. Typ mat. Vin. Cigaretter. Sånt man behöver för att överleva.

Jag har läst en hel del om reklam och marknadsföring. Inte i skolan utan på helt eget bevåg, bara för att det är så himla intressant hur man via flingpaketets design förstår om det är typ ekologiska flingor och hur dyra de är. Jag tycker att det är så jäääävla spännande att märka alla små manipulativa grejer som företagen gör. Men ett företag som har misslyckats nå jivulskt med utformningen på sina produkter är tyvärr det underbara Kung Markatta. De har ljuvliga ekologiska tillsatsfria produkter som kostar lite mer men smakar lite bättre. Inga miljörelaterade skuldkänslor överhuvudtaget. Men deras förpackningar ser ut som att det vore en konkurrent till Eldorado, århundrades lågpriskedja. Kolla på det här! Ser det dyrt ut? Nej. Det ser skitbilligt ut. Taskigt, Kung Markatta. Taskigt! Ni blir omsprungna av skitföretag tack vare er design.

Pussy, money, weed. Vem behöver lyssna på någon annan musik? Den här låten sammanfattar ju människans vardag så bra.

Anna-Karin förde över pengar till mig för Oslo-resan, och hennes meddelande var "PUSSY MONEY WEED ANNAKARIN ANGERMUND!". Det var kul att se på bankomatkvittot jämte mammas "Fikapengar till min snuttis!". Förresten är Ankis blogg min favoritblogg. Kanske för att den är så spejsad, kanske för att den består av bilder på våra vänner.

Fy fan vad roligt det där var. Cred till min kära Alexander Juneblad som klippte ihop den.

Att blogga på fyllan borde i rätten jämställas med hets mot folkgrupp. Förlåt, farbror Polisen! Herrejävlar. Gårdagskvällen började så fantastiskt med vin och gott sällskap i min lilla lägenhet som ligger precis lagom långt från Scharinska. Man hinner precis dricka en sista öl på vägen dit. Jag var helt fantastiskt lycklig och sällskapet vinglade till kön utanför där vi helt fräckt hittade en vän i mitten och ställde oss där. Väl inne började allt gå åt helvete. Låt mig bara säga att kvällen slutade värre än vanligt.

Nu ska jag äta skräpmat, ringa till vännerna och fortsätta vara förbannad. När jag borde vara ledsen är jag helt enkelt bara förbannad. Vissa människor tar helt enkelt bara mer energi än vad de ger.



Dåligt ljus på mina bröst. De är runda egentligen, bara så ni vet.

Fan, förlåt pappa. Jag kan inte övningsköra imorgon. Jag är skitfull.

Efter en bakfull powernap vaknar jag som ny igen. Med det menar jag att det inte finns någon information i mitt huvud överhuvudtaget. Alls. Jag är blank. Redo för fest.

Jag köper kläder på KappAhl kanske en gång vartannat år. Idag skickade de ett klubbkort och en värdecheck på 50 kronor till mig. Tack, KappAhl! Men... varför?

Igår var ni 1999 personer som gillade mig blogg på Facebook. Idag är ni 2007. Fan vad fantastiskt! Otippat, egentligen. Jag är ju mest bara ironisk och trött. Det är ju jävligt kul att ni är så många som orkar läsa i alla fall. Om den svarta cirkelkonturen är universum är det ju trots allt bara den röda pricken som är jag. Inte så jättestor i sammanhanget.

Om ni vill ha kontakt eller något så är det bara att skicka ett mejl till [email protected]. Jag har fått tips om att man ska ha frågestunder med sina läsare. Det känns dock ganska fjantigt. Så vi får se hur det blir.

Ibland gäller det verkligen bara att bita ihop. Ibland har man problem som man bara inte kan eller kanske orkar göra något åt. Jag delar upp det i tre steg mot en hälsosam relation med sina problem.

1. Inse faktum
2. Acceptera skiten
3. Gå vidare

Just nu i min värld har jag:
1. Insett att jag är bakfull
2. Lagt mig ner
3. Väntar ut illamåendevågen

Utanför mitt fönster är det någon jävla snöstorm. I min lägenhet måste man sitta bredvid elementet för att kunna hålla värmen, så här sitter jag och väntar på bättre tider. Alltså när förfesten drar igång. Ses då.

God jul, glad påsk, ha den äran. Bra fest.

Jag ska inte nämna några namn, men min kompis Axel springer just nu runt i snöyran och letar den buss där han glömde sin systemetpåse. Helt anonymt alltså. Heja Axel som glömde påsen. Men jag tänker inte säga vem det är som glömde påsen. Själv sörplar jag vin som jag köpte redan igår. Stackars anonyma Axel.

Jag städar, diskar och tvättar idag. Sen tänkte jag väl dricka vin.

Ja, först och främst så är det ju jag. Men vem är den andra tjejen? Det är Amanda såklart. Hon är världsbäst. Henne måste man ju känna! Gör du inte det så borde du börja.

Min kalender är hela mitt liv. Alla personer med kontrollproblem verkar ha samma fetisch. Den ohälsosamma relationen med Att göra-listor, filofaxer och kalendrar. En gång åkte min kalender ner i golvet. Då sa nerrivaren: Oj, förlåt! Nu rev jag hela ditt liv.

Jag har svårt att hålla hemligheter. De liksom slinker ur mig när jag minst anar det. Vissa hemligheter tänker jag ta ner i graven, sådant som folk anförtrott åt mig och sådant jag skäms över. Men min kalender avslöjar allt annat. Allt står nerklottrat. Lyckas man tyda mina kodord är jag ju världens ohemligaste person.

Åh. Vilken katastrof! Jag har glömt köpa toalettpapper. Fy fan. Nu måste jag använda det där sträva billiga papperet jag köper för att snyta mig i när jag är förkyld och ännu inte hunnit få snytsår. Vad otrevligt.

Idag har jag spenderat dagen med Tarjei och Axel. Vi möttes på kafé Station klockan fyra, och har promenerat runt i snöstormen sedan dess. Vilka fantastiska vänner man har. De kommer saknas när jag flyttar. Så här såg vi ut när vi lärde känna varandra. Vi ser ganska brutalt annorlunda ut idag.




Det är så mycket värt att ha vänner som finns där även när jag bryter ihop av hunger på Ica Maxi. Vi köpte proviant och hade en picknick på bänkarna vid kassan. Tarjei köpte en bulle, Axel köpte yogurt och en färdigmacka. Jag köpte en vegetarisk nudelsallad för halva priset. Sen hittade vi en påse med några ostchips som vi snodde och åt upp. Bra dag.

Jag drömmer sanndrömmar. Drömmar som blir sanna. Natten innan jag blev skimmad drömde jag att det inte gick att ta ut pengar från mitt bankkort. Jag har drömt att jag träffade folk jag träffade dagen efter. I natt drömde jag att min skateboardfreakade kompis Nina kom förbi. Där ligger man och sover när Nina plötsligt ringer. Hur stor är chansen? Hon är i Umeå och på väg in till stan! Det är fantastiskt att bo i stan. Hon gled förbi och vi spenderade några timmar med att snacka skit och dricka kaffe. Nina är bäst.

Vad fan har hänt med Facebookchattljudet? Jag saknar pluppet! Det blev familjärt. Jag avskaffade min MSN för Facebooks skull. Där har man ju faktiskt ALLA vänner, till skillnad från MSN. Jag kommer ihåg förra året när jag var helt sjukligt förtjust i en kille som skrev till mig på Facebook lite då och då. Så fort jag hörde det där lilla pluppljudet så stannade mitt hjärta och jag rusade till datorn för att se om det var han som skrev. Oftast var det bara serien jag spelade i VLC vars ljud hade sprakat och mitt hjärta sjönk igen. Ibland kunde jag dessutom lyckas klicka med tungan så att det lät som Facebookpluppet bara för att jävlas med folk som hade Facebook igång under fester eller fikan.

Usch vad jag hatar när saker förändras. Jag får ångest så fort en kär hemsida byter design. Hejdå, pluppljud.

Vi kommer bo två singelflickor i en snygg lägenhet mitt i hjärtat av Oslo. Det kommer hända saker förr eller senare. Någon kommer hitta en pojke att leka med, och när det inträffar har Anki det ändå soft. Han kan bara snöra på sig skorna och springa utan att jag märker någonting. Om vi säger att en kompis sovit över på soffan och Anki sitter vid köksbordet och käkar frukost så kommer mitt ragg att behöva passera två fnissande personer på vägen till toaletten. Jag kommer behöva dö skämsdöden om jag får hem något riktigt bottennapp.

Sen har vi porttelefon också, vilket kommer komma väl till pass om någon av oss vill göra slut med någon. För han kommer aldrig ens bli insläppt i byggnaden om vi inte trycker på rätt knapp. Vi har porttelefon, låst portgrind och ett kikhål på dörren. Obehagliga överraskningar? Aldrig mer. Inte som hemma hos mig på Pilgatan när man aldrig vet vem som plingar på. För att förebygga onödiga samtal har jag skrivit en lapp med vilka jag inte vill ska plinga på. Jehovas vittnen och reklamutdelare bland annat. De kommer inte ens nå vår dörr i Oslo. Vilket jävla uppköp.

När jag gick till körskolan tidigt denna morgon var jag lika påklädd som ett curlat barn på lågstadiet. Så stoppad att jag inte kunde svänga med armarna. Strumpbyxor, långkalsonger och mjukisbyxor. Tjocksockar och vinterkängor. Tunika, två tjocktröjor och kappa plus gigantisk halsduk och heltäckande mössa. Samt ett par fingervantar och ett par tumvantar på vardera hand. Dubbelklädd. Jag var så trött att hjärnan bara stängde av och benen gick på eget bevåg. När jag går förbi bågenhusen så ser jag en skylt där det står "NYC klar". Klar för New York City? Jag stannar och stirrar på skylten. Försöker tyda varför en låssmed skulle vara redo för det stora äpplet och dessutom skylta med det. Det tog mig seriöst en halv minut att förstå vad jag läste. Snyggt, Tove. Snyggt.

Har inte sovit många timmar. Trött. Hela natten har jag bara vaknat och vridit mig. Nu måste jag dricka fyra koppar kaffe och äta en gigantisk frukost för att kompensera energibristen. Ska nämligen köra bil på körskolan och då måste man passa på att köra så mycket som möjligt. Alltså kliva upp tidigt på morgonen ibland. När jag har tagit körkort ska jag bjuda alla på... skjuts. Och mig själv på sovmornar.

Gud vad mycket anonymt folk som kommenterar på min blogg. Jag kan ju se era IP-adresser, och ni är verkligen överallt. Eskilstuna, Stockholm, Göteborg, Kiruna. Överallt. Vad trevligt ändå.

Nej, nu är det nog. Nu ryter jag ifrån. Sluta bjuda in mig till alla välgörenhetsgrupper på Facebook. Det handlar om vita julaftnar, att stödja trupperna i Afganistan och hjälpa barnen i Afrika. "Alla vi som tycker att det är sämst att barnen i Afrika svälter" skulle ju lätt kunna få flera tusen medlemmar.

Tror ni verkligen att det på något sätt hjälper barnen i Afrika att ni skickar inbjudningar till alla era vänner? Tror ni det? Att de stackars AIDS-smittade liven får en värdigare tillvaro för att du trycker "Gilla"? Likförbannat sitter personen där och trycker i sig kvällsfikat och känner sig nöjd. Nu har jag minsann visat klasskompisarna från gymnasiet att jag är en bra person. Där sitter inbjudaren och käkar bröd bakat i Skåne, hitfraktat med lastbil tvärs över landet och tinat i butik. Med någon himla grönmögelost från Nya Zeeland de skickat över halva jordklotet för att personen ska få lite vardagslyx. Spendera en halvtimme mindre på Facebook och baka ditt eget jäkla bröd istället. Köp något billigare lokalproducerat alternativ till osten och lägg kronorna du sparar i någon bössa på stan. Hjälp till på riktigt. Och för Guds skull, sluta bjuda in mig till skräpgrupperna. Jag struntar i att köpa Ben & Jerrys på fredagar och skaffar ett fadderbarn istället. Det tycker jag är vettigt.

Och alla himla jantelagstyper. Skriv ingen taskig kommentar om att jag tycker att jag är bättre än alla andra nu. Det gör jag inte. Jag skriver bara ett inlägg i vredesmod.

Påbylsad som den curlade unge jag är, och humöret på botten. Jag hatar att köra bil. Jag kommer inte tala om för någon när jag har teoriprov och uppkörning så slipper jag tala om när jag kuggat.

Dagens outfit: Bonnförkylning, sömnsvullna ögon och min whitetrashtröja.
Symptom: Sprängande huvudvärk, snoröverflöd och nedsatt syn.
Behandling: Osminkad tisdag i pyjamaströja. Baka bröd och koka te. Äta bröd och dricka te. Svälja ipren och förbanna mig själv för att jag inte värdesätter mitt liv mer när jag är frisk. Känna sig handikappad.

Jag drömde att mina vänner inte ville gå på bio med mig. Axel och Anna-Karin sa att de inte har gillat de tidigare Harry Potter-filmerna och därför inte ville se den nya. Sen vaknade jag upp och insåg att det inte är jag som är ensam. Jag ska nämligen se Harry Potter på bio ikväll. Med Axel och Anna-Karin. Och i Norge heter bio faktiskt kino. Jag blev konfunderad när jag skulle få en vägbeskrivning och hon sa någonting om kino. Vad är kino? Bio. Ah.

Morgonens proviantintag består av hallongröt och kaffe. Om några minuter ska jag dra till körskolan och ha lilla uppkörningen.

Jag känner en kille som tatuerade sig för att inte vara oartig. Är inte det den bästa anledningen ni har hört?

Igår åkte jag skrana med Anna-Karin och Axel. Det var helt sinnessjukt roligt, jobbigt, spännande och hisnande. Jag flippade ur totalt och skrek som ett litet djur.

Anna-Karin har bilderna så jag laddar upp dem när jag lyckats snatta dem. Så får ni se hur tuffa vi är i täckbyxor, runnet smink och snötäckta jackor.

Anders och Måns säger det så bra. Smuts är egentligen inte smuts - det är bara saker som är felplacerade. Typ ett plåster på golvet, det är ju äckligt. Ett hår i soppan. Det är smuts. Men när plåstret sitter på armen och håret på huvudet så är det ju inte smuts. Så smuts är relativt beroende på vart det sitter.

En sak kan jag dock konstatera. Det är riktigt smutsigt hemma hos mig. Sedan jag bestämde mig för att flytta har jag verkligen släppt efter och bara låtit skräpet samlas på hög. Man måste klättra genom hallen. Det ligger påsar med kläder, skräp, böcker och elektronikprylar överallt. Vissa saker ska slängas, vissa med till Oslo och vissa ska lagras på Ersboda tills vidare. För jag flyttar hem till familjen i december så att lägenheten är redo för nästa person redan första januari.

SMUTS. Nu ska jag dansa runt i denna saliga röra och packa ihop allt som inte ska med till Oslo. Göra mig flyttklar. Lyssna på halvtaskig radiopop och sjunga med alldeles för högt. Jag behöver inte ta några konsekvenser av någonting idag för jag ska flytta. MMMMMBOP!

Visst är det lite härligt att se hur ditt ex skaffat en ful visningsbild på Facebook? Ha. Du har blivit fulare och jag har blivit snyggare. Grattis.

Den här reklamen är bannad från TV i England. Den har blivit anmäld 14 gånger till granskningsnämnden. Jaha, men fattar ni hur många britter som INTE anmält den? Som kanske tycker att den är bra. Som kanske vill se henne smeka sina bröst i TV. Jävla myndigheter. Sverige fungerar ju typ likadant. Har inte vett att banna det vi verkligen inte vill se, typ Melodifestivalen och Dansbandskampen.

Nu har jag varit nikotinfri i 13 dagar. Igår satt Anna-Karin och grabbarna och rökte inomhus. Jag tog inte ens ett bloss. Idag börjar min nyttiga månad. Kapa allt dåligt och bli hälsosam. Äta typ... sallader. Istället för hamburgare oich minipizzor.

Jag har redan kikat in i kylskåpet, skafferiet samt frysen och lyckats intala mig själv att inte äta upp:
- Tryffeltårta
- Chips
- Choklad
- Glass

Detta ska bytas ut mot sallad och frukt. Fibrer och vitaminer. Önska mig lycka till så ses vi på Max ikväll.

Jag och mamma står och väljer tårta inför kvällens namnsdagsfirande. Det blir lite osäkerheter om vem som egentligen stod först i kö, och kandidaterna för förstaplatsen är jag mot en tant på cirkus nittio solsnurr.
- Gå före du, kära vän. Jag har hela livet på mig! skrattar tanten. Jag blev så uppmuntrad av hennes positiva syn på den nalkande döden att jag köpte den dyraste jävla tårtan på NK. Smaskens. Tack, tanten.

Visst är vi rätt lika? Jag valde vad han skulle heta. Sedan dess har jag mer eller mindre bossat runt med honom i sexton år. Men åh så jag älskar honom, och fy fan vad jag kommer sakna honom när jag flyttar. Han är en bra människa. Hör ni det, flickor? Om ni tycker att jag verkar lite fräsig och kanske lite snygg så ska ni veta att jag har lärt honom allt jag kan plus att vi är rätt lika. Vilken grej. Tycker ni att jag är astöntig och mer ful än charmig så är vi faktiskt bara syskon och inte tvillingar. Vilket kap.

Nu när folk liks börjar läsa den här bloggen tänkte jag bara tala om det för er, så att om ni någon gång möter honom kan ni veta följande saker om honom:
1. Han är väldigt snäll om du inte nämner politik. Då kan han köra över dig, backa tillbaka över ditt lik och köra över dig en gång till.
2. Sprider du ut ett spår av choklad och/eller chips i närheten av hans skola eller hemtrakter kan du lita på att du hittar honom där. Hans sort är lättlurad på det sättet.
3. Du dör om du gör honom illa. Redan som barn gav jag mig ut på nätterna och utförde hämndaktioner på ungar som retat honom. De brukade hitta sina cyklar i träd på morgonen.

Vilket sammanträffande att det verkar höra ihop med internationella Göd din dotter-dagen. Här sitter jag och sprängs. Lika bra att gödas innan Oslo. Där kommer jag inte ha råd med mat.

När man var liten drömde alla andra små flickor om att vara prinsessor. Personligen drömde jag om helt knäppa saker, men majoriteten av landets kvinnliga population under tolv har någon gång drömt om att vara en prinsessa i en vacker klänning med ett trollspö och en vass konstig hatt.

Alldeles nyss så fick jag en minnessmäll. Jag kallar det så när man gör något helt annat och plötsligt blir slagen i ansiktet av ett minne du plötsligt bara kommer ihåg. I min minnessmäll tänker jag göra killen anonym så att han inte skäms sen. Alla som känner mig kommer ju dock fatta vem det är. Förlåt, vännen.

Jag var sexton år gammal och hade aldrig haft pojkvän. Jag kände mig fulast i världen och helt ärligt var jag rätt ful. Världens konstigaste klädstil, knäppt hår och ingen känsla för hur man sminkar sig överhuvudtaget. Smal som en liten sticka men jag såg mig själv som världens kanske smygfetaste människa. Självförtroendet på botten, så att säga. Så satt jag hemma hos en killkompis som tydligen var kär i mig, men det hade jag inte förstått. Jag satt på hans dator och letade efter någonting på datorn och plötsligt hittar jag en mapp som heter "Tove". Han var inte där, så försiktigt klickar jag upp mappen och hittar en mapp full av bilder han rippat från Apberget där han tyckte att jag var speciellt söt. Det jag borde tyckt var obehagligt gjorde mig helt varm och glad i hela kroppen. Att vara sexton är verkligen världssämst. Man tycker ju aldrig att man duger. Men just då satt jag där och dög.

Förresten så hette jag Kärleken på Apberget. Och för er utbölingar som inte förstår vad Apberget är så var det vad umeborna hade innan Facebook. Ett lokalt internetcommunity där man inte behövde göra mycket för att bli internetkändis. Alla kallade varandra för deras smeknamn på Apberget. I flera år blev jag kallad emo-Kärleken. Jag måste väl hur som helst ha hittat bilder som såg ut ungefär så här:

Favorit i repris. De har använt autotune på ett nyhetsklipp och lagt ett beat. Hur bra är inte det här? Den fastnar och försvinner inte. Jag går runt på stan och sjunger om den här killen.

Kolla vad jag hittade på trikken när jag tjyvåkte för att hälsa på Hannes. Han lovade dessutom att det inte var han som satt upp den. Att jag hoppar på precis den trikken och satte mig precis på det sätet när jag skulle till just honom och att märket sitter precis där... det var bara ödets ironi och helt otroligt lustigt.

Det är här vi ska bo. Alla är så välkomna att hälsa på. Jag har en stor säng, och det finns definitivt hjärterum.

Då intar vi Grünerløkka. Och vår byggnad har en hemsida. Har DIN byggnad en hemsida? Skulle inte tro det.

Nej, det var sista gången. Jag är stolt och glad och lycklig och bra. Man får tycka att man är bra. Jag är bra, alla jag älskar är bra. Livet är bra.

Vi svenskar tycker generellt att norrmän är jätteknäppa. Riktiga tokfransar som pratar kul och har stickade koftor året om. Så när jag var där tänkte jag vara lite generös och tillfredsställa ert behov av att veta knäppfakta om Norge.



1. Det konstigaste i Norge är deras trafikljus. Det är två röda gubbar, men bara en grön. Råknäppt. Sen låter det inte tickticktickticktick när det slår om till grönt heller. Jag har aldrig förut förstått att min kropp kräver både ljud och ljus för att börja promenera innan jag märker detta i knäpp-Norge och står helt stilla i rusningen när det slår om till grönt. Det tickade ju inte! Inte behöver man trycka på någon knapp heller. Hur fan ska alla blinda veta att det är grönt? Toknorskar.



2. I Oslo kan du låna cyklar hit och dit. De har cyklar man får cykla på. Helt jävla sjukt att de inte försvinner och går sönder! Det är ju som att norrmän faktiskt... litar på varandra.



3. Ni vet när det blev ramaskri över att de hittat en chicken nugget som var formad som ett kycklinghuvud? Ja, i Norge hittade jag ett pommes. Hoppet.



4. Julpynt i november? Det är nog bara norrmän som räknar fel på en hel månad när de hänger upp det tunga artilleriet längs sentrum.



5. Hörrö Oslo! Det där är jättefel.



6. I Norge är folk faktiskt sjukligt trevliga. När de inser att jag är lite fluffig på språket förklarar de för mig. När jag stod vilse med en karta kom det alltid fram någon och hjälpte mig. Typ som damen som tog det här kortet. Hon ville fotografera mig med min kamera så att det fanns en bild på mig också. Vem gör så utan att sno kameran sen? Vem stannar med cykeln för att hjälpa en vilsen svensk för att sedan INTE cykla iväg med kameran? Va. Skärpning, Norge.



7. Jag köpte en kaffe och fick fika på köpet för att det ändå skulle slängas. Tack för isoleringen, Oslo. Jag uppskattar allt bukfett jag kan få.



8. Språket. Det går inte att uppfatta en norsk som förbannad hur högt de än skriker. De stavar allt som det låter. Sentrum. Dysleksi. Bärs betyder bajs och rolig betyder lugn. Det är inte roligt att dricka bärs i Norge.



9. Uteserveringarna har öppet i november. De är inte kloka, de där norskarna.



10. MATEN! Butikerna. PRISERNA! Ni ser bilder och tänker - jahaa. Ett sexpack cider för 50 spänn, inte dåligt. Nej nu tog ni fel era jävla partysvenskar. EN cider kostar 50. Sen har de inget vegetariskt utbud överhuvudtaget, säljer billig öl i enliters petflaskor, kallar läsk i november för Julebrus och deras fullfeta mjölk har 3,9% fetthalt. Som att dricka en hjärtinfarkt. Att butiken runt hörnet heter Kiwi gör ju inte saken bättre. Den enda saken i hela världen jag är allergisk mot är just kiwi.


Ja, som ni ser kommer jag alltså inte klara av att bo där. Jag kommer gråta och åka hem. Eeeeeller så är alla dessa tio ting saker jag älskar och längtar efter att få ta del av. Vi får se.

Jag är redo att flytta. Nu. Jag skulle kunna ta mina saker och bara lämna den här jävla hålan. Ursäkta mig, egentligen avskyr jag när folk rackar ner på Umeå. Jag känner mig så träffad för att jag har stannat. Är jag dum i huvudet som trivs, tänkte jag då. När vännerna kom hem på lov och skrattade åt att att vi har en gata med affärer. Men idag är jag likadan. Jag är bitter. Jag vill inte stanna i den här jävla skithålan. Jag vill till underbara Oslo, där vi har en helt magisk lägenhet med utsikt över en bensinmack, grannarna och en stor park. Jag vill flytta in i lägenheten och fylla den lilla garderoben med mina kläder. Jag vill ta ett glas vin på balkongen med Anna-Karin vid min sida. Min fru, mitt allt kan man väl säga. Hon kommer bli den där vännen mina barn alltid får höra om. Den vännen som är med på alla mina tokiga äventyr och mina barn lär känna som tokiga tant Anki.

Jag ser fram emot mitt äventyr. Och jag vill inte stanna i den här stan en sekund till. Jag vill tillbaka till Oslo och mysa med Jasmine i hennes lya där vi dricker kaffe sent på kvällen. Och jag vill kunna promenera till Killektivet och att Daniel fortfarande är kvar och gör armhävningar på golvet. Men nej, när jag kommer dit är Daniel och Jasmine borta. Men! Vafan. Jag har ju folk kvar. Jakob bor ju kvar i Killektivet, så jag kan promenera dit i alla fall. Kom igen nu äventyret! BÖRJARÅ!

Igår var en jävla dag. En jävla jävla dag. Men det tar sig, och det ordentligt.

Igår misslyckades jag med allt. Jag förstod inte norskan, åkte fel och hittade ingenstans. Det är så otroligt svårt att hitta på ett nytt ställe, och paniken var total när jag insåg att det här skulle bli mitt hem. Den här susande storstan. Mot lilla Umeå där alla pratar svenska och jag hittar utan problem. Och inte fick jag något norskt personnummer heller. Hur snällt jag än bad så gick det inte. Man kan inte manipulera norsk byråkrati. Så jag stod där på Oslo Sentralstation (ja, de stavar sentral med s) och tillät paniken att ta mig - men bara i en minut. Efter panikminuten så tog jag min lilla väska och gick. Jag började fråga folk om vägen och tog mig en karta. Sedan spenderade jag många timmar med att gå runt och titta på stan. Lära känna gatorna och lyssna på språket. Allt blev lugnt och jag började tänka lite klarare. Insåg att bankmannen på Handelsbanken hade sagt att han kunde fixa personnummer åt mig, så efter ett kort möte var hela den processen i rullning. Banktjänstemän kan man minsann charma!

Efter att allt det ordnat sig så åkte jag och drack te på Majorstuen hemma hos Hannes och Nicolina. Turligt nog bor de helt otroligt kollektivet där jag ska övernatta nu när jag besöker Norge, så jag bad en tant om hjälp med vägen och hon följde mig hela vägen till stället där Jakob och Daniel skulle hämta mig. Tack, tanten. Du inte bara räddade mig, du lärde mig roliga norska ord på vägen. Kvällen spenderades i kollektivet (läs: killektivet) med killarna och det har fan aldrig varit så skönt att somna. Jag hade klivit upp klockan fem på morgonen och haft en dålig dag. Plus att jag hade en motorvärmare på rummet för att hålla värmen som susade väldigt hemtrevligt.

Denna morgon var lite jobbig. Idag skulle jag skriva på kontraktet till lägenheten, och jag har aldrig träffat hyresvärden. Jag är lite luddig på norskan och jag vet inte riktigt vad man har för rättigheter att peta i kontraktet. Hur jag skulle hitta dit hade världens finaste Jakob redan hjälpt mig med så jag kilade iväg klockan kvart i åtta för att hoppa på bussen till Torshov där jag skulle byta till trikken (spårvagnen) och åka till Olaf Ryes plass. Men vänta nu. Hur betalar man bussen? Ingen aning. Ångest. Jag försökte kika på alla andra vid busshållplatsen för att se om de höll i kontanter eller VISA-kort men alla bara hoppade på bussen. Så jag tjyvåkte. Hur som helst så skickade hyresvärden att han var en halvtimme sen, så jag bestämde mig för att skita i trikken och promenera dit istället. Jag hade en timme att spendera och jag ville gärna se området där vi ska bo. Så jag plockade fram kartan och kikade omkring. Letade upp närmaste lågprisbutiken. Noterade att vi är omringade av parker, kaféer och barer. Att vi har två Seveneleven inom 20 meters gångväg. Att vi är lyckligt lottade.

När hyresvärden kom så blev jag helt lugn. Han var jättetrevlig och förklarade allt i kontraktet för mig. Tillät mig att läsa igenom det och ställa frågor. Hela depositionspaniken löste sig. Och lägenheten var fantastiskt mysig. Så från och med första januari bor jag på Toftes gate 61, trappuppgång D. Oslo. På vägen därifrån köpte jag kaffe för att fira och fick gratis grattis-fika från damen i kassan. Gratis är gott, skrattade hon. Det har varit en fantastisk dag.

Snart ska jag kila iväg och möta Jasmine från min gamla klass som arbetar på Carlings här i stan. Jag överraskade henne igår, så jag ska möta henne utanför hennes jobb klockan fem så ska vi hitta på något kul. Men just i detta nu ska jag bara sitta i killektivet under ett stort täcke och försöka tänka bort kylan. De har inte på elementen här inne - därav motorvärmaren på mitt rum.

Oslo Oslo über alles.

Jag bloggrejpar Jakobs dator. Den har aldrig bloggat förut, och jag bad inte om lov. Men i alla fall. Här sitter jag hos Jakob och Daniel i deras kollektiv. Jag har ätit pasta med tomatsås till middag och en brödskiva till lunch. Plus en kopp te i en liten etta på Majorstuen men den var gratis. Förbannat jävla dyrt här, så jag tar vad jag får. Nu har jag hur som helst ansökt om personnummer efter så fett jävla mycket gnäll från skattefolket. Imorgon skriver jag på kontraktet till lägenheten och allt är löst. ÄNTLIGEN! Jag är så nervös över hur jag ska hitta dit bara. Men killarna hjälper mig, så det kommer säkert gå. Grabbar kan sånt här.

Men jag har väldigt trevligt här i Norge i alla fall. Smög förbi Jasmine idag som jobbar på Carlings och hon skrek till när jag kikade in. Otippat? Ja. Vad gör jag här? Vet inte. Ska vi kramas? Nu ska vi kanske baka kladdkaka och göra något ovettigt.

Vi får ses på onsdag istället. Jag landar vid tiotiden i Oslo och flyr det smutsiga norr. Jag hoppas att jag kan uppdatera lite från Norge också. Anna-Karin måste ju dö av nyfikenhet annars. Och det vore ju sjukt onödigt. Då skulle det bli så dyrt att bo i Oslo. Och ensamt.

Ring gärna inte innan onsdag, jag har inte råd att svara från utlandet och får dåligt samvete när jag trycker bort. Skriv på Facebook istället. Eller till [email protected].

Jag fungerar tvärtemot alla andra. Alla andra blir sommarsnygga och går ner i vikt till bikinisäsongen. Jag droppar allt överflöd på vintern. Poff. Allt försvinner så fort det blir kallt ute. Jag äter och äter och äter för att hinna ikapp. Idag har jag ätit så mycket att pappa undrade om jag planerade att gå i ide. Jag är utmattad av allt ätande. Nu tänker jag sluta med den här hetsen och bara låta det som ska ske ske.

Suck... hejdå rumpa. Vi ses i maj.

Underkläder.

Jag litar på att jag får låna smink och hårprodukter av killarna.

... är vad jag sysslar med. Jag värmer upp inför flygresan med något som lugnar mig: dålig TV. Jag är nämligen otroligt flygrädd. Men imorgon klockan sju på morgonen lyfter i alla fall mitt flyg, och jag är nervös.

Idag ska jag:
- Packa
- Skriva ut kartor över de ställen jag måste hitta till
- Kontrollera att mitt pass ligger i packningen två miljoner gånger
- Vara nervös
- Titta på dålig TV

Idag gick jag och handlade på stan. Jag tog precis tag i en purjolök när jag råkade få in foten i ett litet hål och snubblade till. Tur att jag inte föll eller utstötte något roligt ljud, tänkte jag. Så gick det en dam i sextioårsåldern bakom mig som också stoppade in foten i det lilla hålet. Så plötsligt utstötte hon ett roligt ljud. Hon tjöt och skrek något i stil med: "Göraaaaan! Men TITTA här! Vilken GROP!" på ren skånska.

Och jag dog. Jag kilade bakom brödhyllan och gapskrattade åt kvinnan med den gälla rösten som fastnade i den lilla gropen.

Vad skönt. Inga vimmelbilder idag. Gårdagen var nämligen händelserik och sinnessjuk. Det var kul och fruktansvärt. Kvällen slutade i en lägenhet med en vanvårdad katt och en stark doft av illegala substanser. Det var värt att åka dit bara för att få åka därifrån. Man känner sig alltid lika vacker när man släpar sig ur sängen och drar direkt till Systembolaget på lördagsmorgonen i gårdagens kläder och smink. Snygg brud, tänker nog alkoholisterna på Vasaplan. För när jag tar den där promenaden spelar jag i deras liga. Har brösten snäppet högre upp än de kvinnor de brukar träffa och blir därför klassad som snygg. Alla andra tänker nog bara något i stil med: "Ur spår! Ligist på intåg!" när jag snubblar in i lokalen.

Kaffet är precis klart. Nu bakas det morotsbröd och kokas soppa. Rödbetssoppa med morötter och purjolök. Massor av vitpeppar och grönsaksbuljong. Perfekt vintermat. Anki har mitt minneskort så jag kan inte dokumentera godheterna, men det ser otroligt lockade ut och jag är nöjd över mitt budgetalternativ till den annars så vanliga bakisburgaren på Max.

Det är rätt enkelt. Jag ger dig ett smeknamn. Luring, älskling, gumman, sötis, käraste, lurk. Jag kanske vänder och vrider på ditt namn. Senast blev Anna-Karin Angermund till Anger-Karin Annamund. Alexander Juneblad blir Alejun Anderblad. Maja får heta Majs, Axel får heta Axelion. Mamma blir Mamsen. Jag tar mig tid och ork att vrida och vända på dig. Det är ett tecken på att man betyder något, kom jag just på. Folk jag inte tycker om kallar jag mest bara för könsord.

Det här är min första ciggfria fredag på många långa år. Det känns tomt, trist och tråkigt. Jag vill bara tända en. En. En liten. En halv! Ett bloss. En liten liten en.

Och just därför vet jag att jag inte får göra det. Hejdå nikotin.

Jag har en problemfylld relation med mina profilbilder på Facebook. Hur ska man välja rätt bild? Man vill ju att folk ska få rätt uppfattning om dig. Att du är tillräckligt snygg för att lära känna, men inte tillräckligt snygg för att veta om det själv. Man vill inte se poserad ut och helst inte ha en bild du fotograferat själv med kameran ovanför huvudhöjd tagen med utsträckt arm och ett litet fåraktigt leende. Man vill inte spänna munnen för mycket, då ser man poserad ut. Man vill inte ta en perfekt profilbild heller. Hellre ett litet fel så att folk inte uppfattar dig som en person som alltid måste vara så jävla snygg.

I och med min problemfyllda relation med fenomenet profilbild har jag jättemånga profilbilder istället. En som syns när jag klickar upp min profil, och typ tjugo när man klickar upp albumet profilbild. En bild för varje kriterium jag har på profilbilder. Några fåniga när jag gör en min för att visa att jag inte tar mig själv på alldeles för stort allvar. Några oförberedda bilder tagna utan min vetskap för lite självdistans. Några tydliga posebilder för att visa att jag faktiskt kan bli bra på bild. Några med väninnor vid min sida för att visa att jag har vänner.

JÄVLA FACEBOOK som har fuckat up min relation till bilder. Förut brydde jag mig inte ett dyft. Det är ju så förbannat jävla fult att sitta och bry sig så himla mycket. Det är ju för guds skull bara ens utseende. Men jag har förstått att det är fler än jag som tänker så här. Därför tänkte jag bara vara ärlig och säga till er alla: Jag är förbannat mycket mer ytlig på Facebook än jag är i verkliga livet. Ba så ni vet. Här har ni några exempel på Facebookprofilbilder.

Kvällen bjuder på två klubbar. Två klubbar jag verkligen vill gå på. Hemligaklubben och TC Folk. Vi får se vad som händer. Åh, vilka problem man har i livet när man väljer klubbar att spendera sin fredag på.



Hemligaklubben sist. Megadängfylla med megadängfulla Stina och Axel.



TC Folk sist. Trevlig fredagsklubb, personlig favorit. Billig och bra.

Hallongröt med skivad banan och en kopp kaffe. Axels mamma tycker att jag borde skriva en kokbok! Hur mysigt lät inte det? Alla mina recept är billiga, snabba, nyttiga och goda. Kanske vore en idé.

Här har ni receptet på hallongröt, som man kan kombinera med den frukt man gillar bäst. Jag gillar bananer.

Hallongröt:
½ dl havregryn eller boveteflingor
1 dl vatten
valfri mängd hallon

Koka upp, rör om. Blanda ner kanel eller vanilj om du vill ta bort hallonets syrlighet.

"Tove, det står kvar lite julmust på ditt bord."
"Men du ska inte dricka den på vägen då?"
"Nej, det är ju inte öl."

Och jag blev godkänd på halkbanan. Fick snurra i en bil och vändas upp och ner.

Dags för halkbanan. Jag gråter lite av trötthet.

Kolla på gänget! Kolla Alexander Bard i bakgrunden. Axel, min bästa vän i hela världen: Raka snälla aldrig av dig håret någonsin igen.

Genom åren sedan jag bestämde mig för att hålla på med musik har jag haft tusen miljoner olika projekt på gång. Det här är pressbilder till mitt första riktiga band. Vi höll faktiskt på i tre år, vilket är en evighet för en tonåring. Jag saknar pojkarna men jag tror att alla kan hålla med om att jag är menad att sjunga pop. Jag ville inte vara tjejen med poprösten som spelar i rockbandet, för jag hatar band som typ Paramore.

Men nu har jag hittat vad jag är menad att göra. Och min plan är att hålla på med musik för resten av alla mina dagar. Jag har ju som sagt tusen miljoner musikprojekt i huvudet, varav några faktiskt rör sig framåt.

Just nu skräpar jag runt hemma hos mina föräldrar. Går runt i långkalsonger och stor t-shirt med en välfylld kaffekopp i handen. Jag skräpar verkligen. Tidigare lagade jag lunch åt min pappa. Rödbetssoppa och hembakat bröd. Ja, varför är jag fortfarande singel egentligen?

Alltså det är välplanerat, hela grejen. Läste i papperstidningen idag att det är jag som har rekordet i mest antal riksdaler skimmade. Nice. Nordea, vart är mitt pris?

Nu sitter jag här i ovädret och dricker gratis kaffe.

Jag avskyr körkortsteori så nu tänker jag gå och köpa äpplen istället. Halkbana på torsdag, bästa vännerna till helgen och Oslo på måndag. Nu tänkte jag ta och köpa några gojävla äpplen för att fira att jag faktiskt blev godkänd på tredje delprovet av körkortsteorin. Ett kvar. Ge. Mig. Körkort.

Dumma Halebop förstår inte att jag vill säga upp mitt abonnemang från och med januari. De bytte precis till kontantkort. Dumma dumma dumma, jag vill ha tillbaka mitt abonnemang. Vem pallar kontantkort i två månader? Pax inte.

När killarna firade kvällens framgångar med godis åkte jag hem och lagade soppa som jag käkar direkt ur kastrullen. Det kallas existensminimum och det inträffar när Coop, Nordea och några pirater unisont slår dig i magen och slår knockout på ditt konto.

Ikväll har jag hållit på med hemliga saker. Förlåt till er som har ringt och att jag inte har svarat. Jag och två karlar stängde in oss i ett rum. När vi flera timmar senare äntligen var klara luktade det svett och människa i hela sängen. Det var så kvavt att man inte kunde andas. Nu är jag hes och slutkörd. Perfekt måndag. Killar, det ni gör kan ingen annan göra. Det ni gör är magi.

Vaknar av att en kille i min ålder lite nervöst ringer från Nordea. Jag har sovit tre timmar under natten, är bakfull och arg för att det ringer ett privat nummer. Han blir lite nervösare och jag blir lite argare. Vad fan vill han? Han undrar om jag för tillfället befinner mig i Los Angeles. Va. Nej. Va? VA? NEJ! INTE... NEEEEEJ!

Jo. Femtontusensvenskariksdaler har försvunnit från mitt konto. Min första fråga är: Jaha. Vad fan köpte han för något? Nordeakillen skrattar. Jag kommer i alla fall få tillbaka pengarna. Men mitt konto är spärrat, jag måste byta Visa-kort och det kommer ta en vecka innan jag får tillbaka skiten.

Pengalös. Lottlös. Livet/döden.

Ja, då har jag tagit tag i tre jävligt jobbiga saker idag. Och allt har löst sig. Karmakontot är inte tomt i alla fall. Nu är jag glad igen.



Jobbiga saker som hänt mig i helgen:

1. Jag får veta att jag behöver ett norskt personnummer för att öppna depositionskonto i Norge. Panik.
Lösning: Ringde upp hyresvärden och intalade honom att jag är fantastisk även om han inte får mina pengar jättefort.

2. Jag blev skimmad på 15000 spänn från Los Angeles.
Lösning: Gå till Nordea, bekräfta att det inte var jag som tog ut pengarna och anmäl allt hos polisen.

3. Pga att kontot blev hackat har jag inte haft ett jävla öre, och jag ska resa till Oslo om en vecka. Hinner jag få tillbaka pengarna?
Lösning: Gråt i kassan på Nordea och tvinga mamma att handla lite mat åt mig.

Idag ska jag ta tag i allt. Ni vet, de där ångestklumparna som biter en i röven hela tiden. Jag uppdaterar om hur det går.

Första stoppet: Banken. Jag ska få tillbaka 15000 kronor. Ja, femtontusensvenskariksdaler.

Den här dagen SUGER. Idag sonar jag för mina synder.

Matdagbok:
Greenmål på Max med extra lökringar
Två stora muffins
En risifrutti XL
En stoooooor påse naturgodis

Jag tänker göda upp mig tills jag inte kan gå. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag inte reser mig ur soffan.

Efter ett par genomlyssningar misstänker jag att jag kanske gillar skivan. Möjligtvis, troligen. Jag gillar inte texterna dock.

Gud vad den här killen är hyllad. Jag som föll pladask för hans föredetta bandkamrats soloprojekt har alltid varit lite skeptisk till hela fenomenet Daniel Adams-Ray. När låten Dum av dig släpptes så skrattade jag faktiskt lite elakt och tyckte synd om killen som verkligen verkligen försökte låta som Oskar Linnros.

Men desto mer jag lyssnade på just Dum av dig ju mer förälskad blev jag. Det är ju faktiskt en riktigt snygg låt. Bra producerad, skön text och snygg melodi. Jämfört med hans senaste singel Gubben i lådan som är en nästan fyra minuter lång käftsmäll.

Nu har han släppt en skiva. Det ska bli intressant att se sommarens bästa låt möta höstens sämsta och se vilken salig röra alla spåren skapar. Det kan lika gärna bli genialiskt som horribelt. Spännande, Daniel.

Fy fan vad bra Kobra är. Programmet på SVT alltså. Det är så förbannat enkelt att till och med en bakfull ihjälhungrad idiot kan förstå sig på det. Och de tar alltid upp intressanta ämnen. De gjorde ett snyggt avsnitt om Google, och just nu tittar jag på ett program om weed och dess framfart inom finkultur och fulkultur. Snyggt SVT. Snyggt.

Jag har ofta bildbrist. Då är det inte lika kul att uppdatera. Men just nu har jag ett argt litet monster i magen som gnager, biter och gnäller. Dumjävla monsterjävel.

Det har hänt så himla mycket de senaste veckorna. För mycket på för lite tid. Det snurrar lite hela tiden. Jag går på repeat. Herrejisses. Så himla knäppt allt har blivit, hela tillvaron är så jävla knas.

Allt jag är kapabel att säga idag är följande meningar:
1. Jaha, är det gratis?
2. Näe, mest bara trött.
3. Så jävla sketch...
4. Ja, jag ska kolla upp det. Sen.
Och den självklara favoriten...
5. Jag är så jävla fucked up.



Men ikväll får vi se vad som händer. Det kanske händer något fantastiskt, vem vet? Aja. Över och ut. Jag är så himla fucked up.

Hallå. Hur svårt ska det vara att förstå om till och med Bamse fattar?

Jag brukar försöka hålla mig till ren svenska när jag skriver. Men nu måste jag få vara lite anglofierad. För det jag hörde nyss var ingenting annat än fucked up. FUCKED UP! Min lägenhet luktar inrökt knarkarkvart, så jag öppnar fönstret och hör ett par prata utanför byggnaden. Och det var så jävla fucked up. Vad jag hörde var mannen som frågade om kvinnan hade blivit ledsen när han slog henne. HUR JÄVLA STÖRT ÄR DET HÄR?! VILKA ÄR DESSA MÄNNISKOR?!! Jag bor för högt upp för att kunna se vilka som pratade.

Du din himla misshandlare. Om jag någonsin hör din röst igen ska jag ta telefonkatalogen och syla den rakt i skallen på dig. Huvva.

JAG HATAR HEMLIGHETER! Och nu har Axel en hemlighet. Han ska bara äta så ska han komma hit och berätta den. Jävla hemlisar. Överallt.

Jag trodde att livet som arbetslös skulle vara händelselöst. Men nej. Här har vi mig. Upptagnare än någonsin. Somna sent, vakna sent. Oj oj oj. Jag ska försöka göra det lite bättre.

Idag har jag varit lite produktiv. Det känns otroligt bra. Jag har fikat med världens finaste Maja och pratat om livets allra allvarligaste saker. Gud vad jag är glad över mina två familjer. Man har familjfamiljen och vänfamiljen, och mina familjer är fantastiska.

Sedan gick jag till körskolan och läste körteori. Tut tut! Nu närmar det sig att jag faktiskt lyckas med körkortet. 67 och 69 rätt på två av fyra prov. Lycka. Och när jag kommer hem igen så möts jag av nybakat bröd som jag lyckades göra tidigare idag. Nu har jag lagat middag.

Igår sa jag det sorgligaste jag har sagt på många år. Ordagrant sa jag så här:
"Alltså... En sak har jag märkt med att inte ha några pengar. Och det är att vatten mättar mer än vad man tror! Alltså helt seriöst, jag dricker vatten till mellanmål och det fungerar helt seriöst."

Amandas underläpp började dallra och hon gav mig en rikskupong att köpa en macka för. Tack.

Jag: "Men åh, vad gott du luktar."
Killen: "Tack! Budgetvarianten. Jag har inte råd med killparfym, så jag brukar kleta deodorant på halsen!"

Idag begick jag en stilstöld. Jag hade en dålig hårdag och har av någon anledning spritt ut alla mina mössor över hela staden. Svårhanterlig situation. Lösningen är att ha keps fastän man är för töntig för att bära upp den.

'

Jag bjuder på kaffe, Klara har naturgodis och Jenni hade bröd. Knytfika.

En blondin och en Amanda sitter på ett kafé. Blondinen får ett sms som är jävligt svårläst, skrattar och påpekar för Amanda hur olika man kan uttrycka sig i text och att hon aldrig skulle använda så mycket slang i en mening.
Amanda säger: Jag använder också slang ibland. Typ... "Ska vi gå till stan?" istället för "Ska vi gå in till staden?".

Idag ska jag ner på stan och lära mig om Norgeflytten. Tänkte gå till banken och kolla vad de har att säga. Det här är i alla fall vårt vardagsrum. Jag är lycklig.

En lista över världens sämsta grejer. På överlägsen förstaplats har vi när roliga saker tar slut.

Du går på ICA för att handla mat, och du inser att pengarna är slut på kortet. En efter en plockar du bort varorna, går igenom i huvudet vad du egentligen behöver. Det jag var riktigt sugen på just då var verkligen en påse chips, inte frukostflingor eller bröd att göra nattmackor på. Till slut står du där med bara chipspåsen kvar, för du skäms att du har bildat en kö och vill få det överstökat lite snabbt. Och du är jävligt sugen på chips.

Just nu ångrar jag mitt val. Jag vill göra nattmackor, och chipsen var ingen stabil frukost.

Vem är det egentligen? Är det jag eller hon? Hon den där andra. Som bara finns men inte tar över.