Tove Linnéa

Det är en riktigt dålig julklapp. Det är en bloggnedläggning.

Igår fick jag mitt norska personnummer. Idag betalade jag min första hyra. Jag har lyckats öppna ett depositionskonto och jag lämnar Norrland om sjutton dagar. När jag flyttar lämnar jag allt gammalt groll bakom mig. Alla gräl, alla bråk, all skit. Alla killar. Allt mitt emotionella bagage stannar på Ersboda. Med mig tar jag en god vän, några flaskor vin och värdsliga ting.

Jag lämnar också bloggen. Det har varit trevligt att få skriva av sig en liten stund, och det har varit fantastiskt att ni har velat läsa det. Men nu, denna dag. Nu lämnar jag er här. Vill man ha kontakt med mig i Norge får man antingen skriva ett vackert handskrivet brev, ett litet elektroniskt meddelande via internet eller ett fint telefonsamtal. Jag vill att folk ska känna sig manade att kontakta mig. Tänk om jag blir ensam? Usch.

Men ja. Tack för allt, puss och kram, tack och hej. Det var fint så länge det varade.

JAG KAN INTE SOVA! Idag fick jag mitt norska personnummer. Nu är jag officiellt norrman. Ni får nu dra Norgeskämt och syfta på mig. Sen pumpar adrenalinet som att jag vore nykär. Jag fick just veta att jag eventuellt kanske ska få göra en sjukt häftig grej. Kan tyvärr inte säga vad det är. Men jag kanske säger när jag vet mer. Allt jag kan säga är... oj.

Jag har hört att det finns en shoppinggata i Los Angeles som är tio mil lång. Det är som att man skulle kunna shoppa hela vägen till Ö-vik. Är det här verkligen sant?

Fantasin tar aldrig slut. Vad menar jag?

Här sitter jag och bölar till Svenska Hjältar. Så blir det reklam. De kan ju inte ha reklamavbrott i Svenska Hjältar! Då har man ju tid att ifrågasätta sitt gråtande. Jävla idioter på TV4. Jag vet inte om jag har sagt det förut, men jag avskyr verkligen TV4. Megalånga reklamavbrott i långfilmerna? Att de enda filmerna de visar är Beck? Nej. Död åt kanalen.

Jag är less på mörkret. Jag är jätteless på att det är mörkt hela tiden. Jag saknar solen och värmen. För som det är just nu så fryser jag dygnet runt. Jag fryser och är trött. Hela. Tiden. Jag sover typ tio till tolv timmar per natt och äter skräpmat för att hålla igång värmen. Och att äta skräpmat är jättedåligt för kroppen, så nu måste jag börja äta bra mat igen. Vilket inte är lika gott och värmande. Jag är så LESS på vintern! Varför är jag så dum i huvudet att jag flyttar till Oslo istället för Bahamas? IDIOT. Kolla, det är ju vinter där också.

Idag gick jag och hämtade ut mitt körkort. Sedan fikade jag med Amanda och Maja, och nu tänkte jag snart gå och lägga mig. Jag är så himla trött. Jävla mörker! Jag sover så länge att det är mörkt när jag vaknar. Jävla mörker.

Förresten så tänkte jag lite snett igår. Att vara jättemegaärlig på internet är inte min grej. Bara så ni vet. Jag är hellre lite smygärlig utan att det märks så tydligt. Så jag tog bort snesprånget och börjar på ny kula. Ni som inte fattar vad jag pratar om är på helt rätt spår.

Jag sätter åldersgräns på det här inlägget. 15 år måste du vara för att läsa vidare. Egentligen skulle hela min blogg behöva åldersgräns, men vi börjar här.

I Norge har killarna ett uttryck för när man går hem med en tjej och inte får ligga. Det är liksom... ett riktigt ord. Som folk använder! Jag skrattar ihjäl mig. Vet ni vad man kallas om man inte släpper till? Luremus! LUREMUS! I helgen var tog min kompis hem en norrman men var helt enkelt för trött för att... göra det. Så hon blev kallad för luremus. Alltså, jag skrattar faktiskt nästan ihjäl mig. Norge är kanske världens bästa land.

Igår råkade jag ut för en ny ökänd företeelse, den frukade "facerapen". Två gånger, dessutom. Per har världens sämsta pokerface och fnissade hysteriskt när han skrev. Anna-Karin var så snäll att hon påpekade redan innan vad hon hade i görningen. Men vinet var gott, sällskapet var trevligt och ingenting spelar någon roll i Facebook-världen, för den finns ju ändå inte på riktigt.

Efter förkrökandet drog vi till Ögonblicksteatern där det var fest. Och hallelujah vilken fest det var. Det var så mycket fest att den idag känns lite luddig. Jag har hört det ryktas om dans vid det upphöjda DJ-båset, billig halvkyld öl, vänskapsband som återknyts, försvunna väninnor, relationspanik och trubbel. Ja, man vet verkligen aldrig hur en kväll ska sluta när man äter chokladpraliner till middag.

Jag precis som alla andra kvinnor är bäst på att diska. Det ligger i våra gener att göra rent. Självklart slår jag på lite sensuell jazzmusik, tar på mig finaste underkläderna och diskar med diskhandskar så att händerna inte ska bli så nariga, utan förbli välskötta och vackra. När jag dammsuger har jag ett litet gulligt förkläde på mig och ser till att få bort allt damm från alla hörn och lister. Gärna torka väggarna med en trasa också. Jag ser till att brandvarnaren är säker och att batterierna inte är slut, så att jag kan somna gott senare i natt. När jag väljer kvällens festkläder kliver jag in i min välsorterade garderob och väljer ut det som bäst kommer matcha dagens humör: Välorganiserad lycka. Det tar en ganska lång stund att välja ut de perfekta plaggen, men när jag väl valt suckar jag av välbehag när jag stryker min välskötta hand längs tygets lena färdigstrukna yta. Med lite vin på det här kommer det bli en härlig kväll.

Nä. Sanningen att säga så står jag osminkad och nyvaken i några gamla långkalsonger och gäspar samtidigt som jag försöker få igång blodcirkulationen med en cigarett i mungipan. Förra veckans vinglas är kladdiga och svåra att göra rent, så jag skiter i det och använder dem som fimpburkar istället. När jag är färdig luktar händerna vitlök och gammalt apelsinskal. Bättre lycka nästa gång. När jag dammsuger tejpar jag först ihop min dammsugare med silvertejp, innan jag snabbt som attan drar den fram och tillbaka några gånger över den golvyta som syns. Det man inte ser mår man inte dåligt av, tänker jag och skjuter tillbaka dammsugaren under sängen. Jag ser till att brandvarnaren är nermonterad och att batterierna är utslitna så att förfestens inomhusrökande inte ska framkalla sådana jävla tjut. Att välja kvällens outfit tar inte så lång tid. Det gäller att lyckas fiska fram något som inte luktar gammal trasa. Med en jävla massa vin på det här kommer det bli en helt okej kväll.

Om du klickar här och spolar fram till typ 17.58 så kan man se mig och Alexander chilla på Way out west. Vi mötte upp Klara och Hanna som jobbade vid handikapprampen. Det är inte så mycket att se, men vi är rätt sommarsnygga även på långt håll.

Göteborg.

Bra lokalproducerad pop, endast ett klick bort. Lyssna här!

Jag har aldrig varit så olycklig över en klippning som när jag fick den här. Det var förra året och jag såg helt knäpp ut. Jag klippte av det jättefort.

Idag körde jag bil till Bygdsiljum. Amanda och Axel följde med. Vi spenderade dagen med att åka bil, titta på saker, tända eld, äta gröt på plattallrik och dricka kaffe. Det var så kallt inomhus innan jag fick igång elden att vi fick sitta i full vintermundering runt lunchbordet. Bra dag.

Två grabbar står vid busshållplatsen. Kanske tio år gamla.
- Mamma berättade förresten vad lesbisk är. Det är när tjejer ser lite ut som killar och gillar andra tjejer. Men det är okej sa hon.
Sen snöt han sig i sin vante.

Jag själv orkar inte gå runt med papper i fickorna, så jag skjuter ut snoret rätt i gatan. Det är en konst att inte få det att fastna på jackan eller hänga kvar en snutt. Men alla mina vänner tycker att det är äckligt, så jag försökte göra det mer sällan ett tag. Eller be om ursäkt innan jag gör det. Att äckla folk i onödan är ju otrevligt. Nu har jag mer bara förlikat mig med att jag är mellanäcklig som person.

Alltså, en liten extra seger med att ta körkort var ju att jag hann göra det innan en vän till mig. Vi har tävlat lite, skämtat om vem som hinner först och peppat varandra. Nu har Alexander flyttat till Kanada och jag hann alltså först. Där sitter han och har det bra på andra sidan jorden och åker bräda hela dagarna. Jag förtjänade att skryta lite, jag som sitter kvar i Umeå och ruttnar. Det är man värd!

Och vet ni vad som händer? Jo, det visar sig att Trainspotters är P3 guld-nominerade. Alltså misstolka inte - det är ju fantastiskt! Jag är så stolt över alla att jag sitter och puttrar på insidan. Men eftersom Alexander har producerat deras musik så är ju det en helt otrolig grej. Så där sitter han i Kanada och vinner. Hur kul är det att försöka tävla om man aldrig vinner? Jävla Trainspotters som har gjort en för bra skiva för mitt bästa.

Men åh, egentligen är det så bra. Grattis allesammans. Egentligen är jag en stolt medmusiker. Jag blir så besviken att jag blev snuvad på körkortsvinsten att jag glömmer hur kul det är för alla inblandade. Grattis.

Självklart börjar jag gråta i uppkörningsbilen. Damen tittade på mig med road blick och gratulerade än en gång. På vägen från Trafikverket, som ligger typ två hundra meter från mitt hus, gick jag fel. Jag glömde tänka på vägen. När jag kom in i värmen insåg jag att jag inte haft vantarna på och att fingrarna var som istappar. Nöjd och belåten ändå slår jag på kaffekokaren. Tror jag. Nej, jag glömde minsann kaffet så nu sitter jag här med en kopp varmt vatten.

Inte riktigt online, men förbannat lycklig. Allt slit lönade sig. Och det jag var så lycklig över igår var ju självklart teoriprovet. Godkänd. Uppenbarligen. Men ja, oj. Tack Sverige för att ni låter mig glida runt på era vintervägar ett tag.

Titta vad mina vänner hittar på! Det kanske låter GOTT.

Amanda kallade mig för äppelöga. Jag spelade med. Trodde att det var för att jag är vegetarian, men det var tydligen en låt. Jahaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Jag är helt slutkörd. I kropp och själ, helt innerligt. Idag när jag var ute och promenerade slog det mig på fullaste allvar hur trött jag är. Det är därför jag sover tio timmar per natt och inte orkar tänka. Hela Norgeflytten och allt som hör till. All pengapanik. Så himla TRÖTT. Inte galen, utan slutkörd. Precis när insikten liksom sparkat mig i magen och knycklat ihop mina inälvor till ett hårt otrevligt prasslande knakande paket okokta nudlar spelades den här låten. Hela kroppen blev varm, nudlarna kokades och allt föll tillbaka med en rofylld suck. Vilken tröstlåt.

Videon är ju horribel, men man kan ju bara låta bli att titta på den. Lyssna på låten. Era inälvsnudlar kanske också mjuknar när ni hör den. Nu känner jag mig mjuk och varm. Helt redo för tio timmars ordentlig sömn.

Den här bilden togs på nyårsafton. Något nyår någon gång. Jag ÄLSKAR den här bilden. Vännen var så full att hemskheterna hamnade i skägget och vi var så unga att vi däckade utanför Max. Förfrös tårna så förfärligt att jag grät hela efterfesten.

Den får nu förresten symbolisera uttrycket jag myntade idag. "Att vara på kalysen". Det är en blandning mellan att vara "kalas" och att vara "på lyset". Alltså att vara full. Jag råkade säga det idag samtidigt som jag viftade med armarna och slängde med huvudet. Tok.

Idag bevittnade jag ett gäng ungdomar som satt på bussen och skröt över att de köpt knark för 600 spänn. Att se hur de betedde sig mot varandra fick mig att fundera på det här med vänskap, och hur jääääävla jobbigt det är att vara sexton. Grupptryck, kärlekstrianglar, mensvärk, pojkvänsångest, ensamhetspanik och gymnasiestart.

Du är inte dina handlingar. Jag har gjort så fruktansvärt många dumma grejer. Sårat så många och betett mig så jävla fånigt. Det betyder inte att jag är en sårande dum fånig person. Ingen är perfekt utan snarare är alla jävligt störda. På sina helt egna fina sätt. Sen hittar man någon som är störd på lite samma sätt och sen håller man ihop.

Man ska inte se ner på folk som faller för grupptryck. Jag längtar bara till den dag då de känner att de inte måste GÖRA saker för att bli omtyckta. Det räcker med att VARA. Den insikten kommer efter några år, och den är förjävla skön. Skippa grupptrycket. Det fanns ju en tid då man bara var vad man presterat. Men den fasen måste man passera, gärna bli lite mosig på vägen. Det är när man har bivit skadad och sårad som man ser vilka vänner som orkar lyssna och pussa och krama och hålla om. Och vilka som ryggar undan, inte ringer och glömmer bort.

Man är lyckligt lottad. Vissa kommer och går, vissa består. Men i grunden vet man att man aldrig är ensam. Det finns alltid en dörr. Den vänskapen växer fram först om man skiter i grupptrycket och bara är sig själv. Men det är ju faktiskt en insikt som måste växa fram helt på eget bevåg. Ingenting som en moraltant på blotta tjugo år kan banka in i huvudet på sextonåringar.

Nu låter jag som Blondinbella. En tjugoåring som skriver självhjälpsguider. Jag är så långt ifrån perfekt att jag tänker sluta skriva nu. Men jag tänkte bara dela med mig en liten tanke. En liten stor tanke, okej.

Idag hände en sak som gjorde mig så glad att jag skrämde främmande människor. Jag kan tyvärr inte berätta vad det är, men jag kan ju säga att det fan inte finns några gränser för firandet idag. Jag lovar att dela med mig när tiden är mogen.

Jag läser i mina papper att man ska komma i tid till teoriprovet så att de kan fotografera mig till körkortet. Borde jag färga håret rosa? Sätta dit en gumminäsa? Sminka mig som en gothare? Sträcka ut tungan så att det ser ut som en knäpp seminaturlig underläpp?

Äh, det är ett tag kvar. Jag tror att jag gör mig lite silverblondare och sminkar mig krogsnygg. Det är ju trots allt där folk kommer titta på det. Aldrig mer vill jag behöva höra: Men vad söt du var när du var liten! Det ska tamejfan vara en dösnygg bild. Jag ska se sexigt naturlig ut. Lite livlig blick med håret nyvaket rufsigt, som att min lika dösnygga  älskare precis dragit handen genom mitt hår.

Men egentligen, vem försöker jag lura? Vi vet ju alla att jag kommer kliva upp tio minuter innan provet, dutta på lite rouge i farten och se asfjantig ut. Det är ju så jag rullar.

Jag har alltid vetat att jag ska ta körkort. Aldrig när, men att jag ska. Mina föräldrar och jag gick den nödvändiga kursen, köpte de viktiga böckerna och införskaffade den fula skylten. Sedan jag var sexton år gammal har jag varit ute och tragglat på våra vägar. Jag har kört åtskilliga hundra mil vid det här laget. Fram och tillbaka till Sundsvall säkert tjugo gånger. Och ändå har jag inget körkort.

Berget med teoriböcker som en gång kändes så avlägset har jag nu lyckas bestiga. Jag står på toppen. Vilken skylt som betyder vad, hur långa avstånd man ska hålla på motorväg och när man åker fast för rattfylleri. Jag kan allt. Varenda jävla liten paragraf. Och ändå har jag inget körkort.

Nu har jag lessnat på att inte ha körkort och bokat tid för teoriprov med tillhörande uppkörning. Om jag inte lyckas med det här kommer jag kasta mig i älven. Jag ger blanka fan i om den är frusen, jag ska i. Jag förtjänar den där jävla lilla lappen. Jag kör bra! Jag kör säkert. Jag lovar att inte döda någon.

Folk säger att det är värt allt slit för den där stunden när du står där och vet att du har klarat det. Detta återstår ju att se. Men jag är rätt säker på att den stunden aldrig kan motsvara mina förväntningar, då jag haft fyra svåra år att bygga upp dem. Om stunden inte är tillräckligt bra kommer jag nog kasta mig i älven ändå. Bara för att markera hur mycket jag hatar när folk bygger upp en olidlig hype.

Trafikverket, här kommer jag. Och jag är ung, förbannad och jävligt duglig att köra en personbil. GREAEGAHHHAGHAHH!!!!!

Min mamma ska alltid försöka lugna min hypokondri. Nej, du har inte blivit stucken av en mördargeting. Det var dina strumpbyxor som fastnade i en spik. Ibland fungerar det. Men det kan bli helt otroligt irriterande om jag ligger hemma och har influensa när mamma bara förnekar det. Nej kära du, du är bara ordentligt förkyld. Nej gumman, du har luftvägsinfektion. Nej men älskling, du har bara lite feber. Jag blir ju kollrig av alla diagnoser hon ställer som kombinerat likförbannat stavas INFLUENSA.

Min vän Amanda har haft precis samma sjukdomsförlopp som jag har, och nu har hon hört att den influensan vi fick inte var den säsongstypiska sjukdomen. Det var en muterad kombination av hong kong-viruset och svininfluensan. När hon berättade detta reste sig håret på armarna och jag drabbades av en flashback från mina värsta sjukdagar från den gångna veckan. Med en orubblig kisande blick fäst någonstans långt i fjärran släppte jag datorn och reste mig långsamt ur soffan. Jag knöt näven och sköt den i en triumferande gest ovanför huvudet samtidigt som jag euforiskt utbrast: JAG ÖVERLEVDE! OCH MAMMA, DET VAR INFLUENSA!

Det är så jävla jobbigt att vara helt pank och ha slemhosta när de sänder två reklamer i rad där de lovar att bota hostan om jag bara köper deras produkter. När det kommer till min hälsa får jag tydligen skuldkänslor om jag inte kan sponsra kroppen med alla receptfria mediciner som finns.

När jag nu ränner runt på stan och letar julklappar till släkten Andersson Öberg gör jag inte det i några rejäla vinterkängor. Inte heller i högklackat, sandaler eller ballerinaskor men det är väl mer överlevnadsinstinkt. Att vissa anonyma modelejon hellre spatserar omkring i nätta Guccisandaletter och fashionabelt tunna jackor är enligt mig bara ytterligare ett bevis på evolutionsteorin. Vissa människor är inte klyftiga nog att överleva.

Mina vinterskor är ett par gamla hederliga Converse All-Star med mysigt ulligt foder som man bara knyter på och går. När jag idag traskade hem från Ica Gourmet med fredagsmiddagen i handen insåg jag något intressant. Folk kanske tror att mina skor är någon form av fånigt fashion statement. Att jag kan klä mig med en slarvig men ändå välkomponerad second hand-look på överdelen av kroppen för att sedan tuffa till det lite med ett par Converse. Plötsligt gick jag och kände mig förolämpad över någonting ingen ens hade sagt.

I mitt huvud lät mitt försvarstal rätt bra, så jag drar det nog i alla fall. Att när jag slösade som mest pengar i mitt liv arbetade jag extra som tv-spelskrönikör i Västerbottenskuriren och drog därför in några tusen mer än mina arbetslösa klasskamrater. Jag hade rött spretigt hår och piercing i läppen. Alla pengar jag drog in spenderades på kläder, skor, hårfärg, skivor, cigaretter och alkohol. Kläder jag inte vill använda, hårfärg som runnit ur, skivor jag inte lyssnar på längre och cigaretter som brunnit upp.

Mina ben var smala som piprensare och alltid inslagna i stuprörsjeans som satt med slickat än dessa gossars hår. Jag spenderade min fritid med att skrika i ett rockband samt hänga på konserter och festivaler. Mina pojkvänner hade lika mycket smink som jag, för fan. Mitt omdöme var inte så jävla lysande. Och jag sprätte alla pengar jag hade! Bland annat på ett par skor, som då inte var annat än ett fashion statement. Jag sket i om de var varma eller inte, jag kunde inte ha andra skor än just Converse eller Vans. Det passade inte min stil. Det var en total omöjlighet, precis som att vara trevlig mot mina föräldrar och att hänga tvätt.

Nu spenderar jag mina pengar på hyra och tvättmedel. Ska jag unna mig nya kläder blir det automatiskt gamla kläder som jag river fram i någon låda på Myrorna för trettio spänn. Jag har inte råd att fylla mitt kylskåp med annat än saker som kan hålla mig på fötter och jag dricker vatten istället för att äta mellanmål. Jag har lärt mig att prioritera. Och om jag har ett fullt fungerande par vinterskor ska väl jag inte behöva köpa nya bara för att Converse inte längre passar mina kläder? ELLER HUR?

Och sen när jag har dragit det här försvarstalet inser jag ju återigen att det inte är någon som säger emot mig. Så vad håller jag på med egentligen? Och mina Converse passar ju precis så bra som alltid. Men ibland behöver man väl bara... säga något.

Alldeles nyss hände det en alldeles förskräckligt äcklig sak. Jag visste att det här med dunderhostan och vattensnoret skulle leda till något hemskt i sinom tid, och nyss inträffade det. Jag kunde välja mellan att helt enkelt inte dela med mig av det, eller att faktiskt vara lite modig. Och lite äcklig. Jag valde det senare. Förlåt. Och grattis.

Jag och pappa var ute och övningskörde, men eftersom pappa har hjärtfel och min slemproduktion går på högvarv beslutade vi att ta en paus och käka marmeladmackor. Så står jag i köket och rostar bröd när min nästa plötsligt börjar droppa. När jag snabbt vänder mig om för att rusa mot hushållspapperet börjar jag hosta av den kvicka rörelsen. Pappa tittar sorgset på mig och säger empatiskt: "Men gumman, det rinner verkligen från alla hål?"

Jag dör. Alltså jag verkligen DÖR av skratt och äckel. Och pappa förstår självklart ingenting. Hans generation förstår inte det otroligt snuskigt roliga i att säga att det rinner från alla hål. Så jag skrattar vilket leder till en hostattack, och i samma veva snyter jag ut näsans innehåll i mitt nykokade te.

Så. Jävla. Äckligt. Och varför delade jag nu med mig av det här? Jo, därför att ibland har man dåliga dagar. Och då kan det vara trevligt att skratta åt någon som har det mycket sämre. Och det är ju faktiskt jag som har en tekopp full av snor, eller hur?

Man kan visst sova hur länge som helst utan att ha dåligt samvete när man är sjuk. Inte dåligt. Eller? Ni borde förresten verkligen se serien Community. Den är allt som håller mig igång nu i efterskalven.




Förresten. Jag ser att Exilpoeten har antagit min utmaning och fullföljt uppdraget med bravur. Vackert.

En av många fantastiskt underbara saker med att flytta till Norge med min fantastiskt underbara Anna-Karin är att hon är så galet romantisk. Precis som jag. Så fort jag hör att någon gillar någon så ser jag till att det händer. Jag skämtar inte när jag säger att min framgångsstatistik är otroligt hög. Folk behöver inte ens veta om det själva, men jag smider planer mer än folk i min närhet tror. Den enda personen vars kärleksliv jag aldrig lyckas med är mitt eget, men det är ju en annan femma.

Hur som helst. När jag berättar för Anna-Karin om den här killen jag gillar så kan hon bli helt tokig av lycka. Hennes ögon bara gnistrar till, hon fräser upphetsade saker och smider helt egna planer för hur hon ska få det att hända. Och jag älskar det. Jag är så glad att jag har den här tokfian i mitt liv. Min partner in crime. Tillsammans ska vi styra upp Oslo.

På given förstaplats har vi ingen mindre än svenska folkets stolthet, fröken Monica Zetterlund. Min favoritsångerska och favoritskådespelerska är enligt mig också den vackraste kvinnan i världen.



Audrey Hepburn. Kvinnan i mitt liv norpar andraplatsen.



Jag vore ju dum i huvudet om jag inte tyckte att kurviga blondiner var vackra. Jag ger er... fröken Monroe.



Här har vi en kvinna vars leende värmer bättre än brännvin och tända ljus. Jackie Kennedy, gott folk.



Och sist men inte minst har vi ännu en svenska, Ingrid Bergman. Om vi svenskor är vackra i allmänhet är ju det här grädden på moset.



Ja, kära ni. Det var allt från mig. Det var mitt försök till att dra till med en Draggens finest. Hade jag inte varit sjuk och brutalt uttråkad hade ni aldrig behövt läsa det här. Jag ber om ursäkt. Ska försöka återgå till mitt liv igen snart så att jag får lite inspiration att skriva om något annat än gamla puddingar. Som dessutom inte lever längre. Suck.

Tryck på bilden och bara njut. Livsglädjen växer för varje fotografi. Jag har så mycket kvar att se.

Dags att vara ärlig. Jag gillar verkligen inte låten Gubben i Lådan av Daniel Adams-Ray. Jag tycker att den är rååååtråkig. Alltså förlåt, Daniel, men du kan ju bättre än så.

Nu kan jag inte sluta lyssna på den. Vet ni vad som räddade låten? Daniel Adams-Ray "Gubben i lådan" (Academics remix). Självklart så krävs det en jävla Alexander Juneblad för att rädda låten. Bra räddat, vännen. Idag åker han förresten till Kanada, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag tror att jag fortsätter ligga här och snora ett tag till. Jag tänker lådsas som att det bara sjukdomen, inte jagkommersaknaAlexanderJockeochDaniel-tårar.

Remixen släpps om typ en månad. Då får ni höra den. Nu ska jag som sagt lägga mig ner och inte gråta.

Jag vet inte om det är för att jag alltid såg på barnfilm när jag var liten och sjuk, men av någon anledning mår jag så himla mycket bättre av att se på barnfilm när jag ligger däckad. Förresten. Antingen så är det inte influensa, eller så är jag patient noll den här säsongsinfluensan. Mina femton minuter i rampljuset! Jag ska tala ut i Västerbottenskuriren och gråta ut med en bild på min påse med snorpapper. "Vem ska ta ansvar för det här?" ska det stå under bilden. Tänker klämma fram en liten tår också. Patient noll. Fan vad coolt.

Hur som helst. Jag kollar på barnfilm idag. Det kommer vara bäst. Pippi Långstrump nästa.

Om jag fick bestämma skulle den här dagen inte vara min sista. Men det känns lite som att mina lungor har bestämt sig för att ge upp, så bara för att ni ska kunna minnas mig med lite snygg musik tänkte jag göra en bra Spotify-lista åt er. Topp tio på dödsbädden, kallar jag den. Jag rekommenderar bra hörlurar eller riktigt bra högtalare och ett litet altare runt ett fotografi på mig. Tända ljus, rökelse. Hela konkarongen. Tio låtar känns ganska behändigt. Njut.

Rekommenderad bild att skriva ut och rama in till altaret:

1. Igår åt jag fyra pannkakor till frukost. Idag fick jag i mig en.
2. Det känns som att någon lagt spikmattor under mitt yttersta hudlager.
3. Jag hostar saker jag inte trodde fanns. Jag hostar även saker jag visste fanns men inte ville hosta någonsin igen.
4. Jag måste byta tröja var fjärde timme för att den andra är med om så otrevliga saker.
5. Orkar inte skratta högt åt Steve Carell.

Det här blir festligt! Nä, jag skämtar bara. Det är rätt illa.